Joel, som mobbats med ägg och köttgryta, fick chansen att möta sin förövare och höra hans motiv. Den som hämnas tar inte det som skett på allvar, säger han idag.

TEXT: CHRISTIAN DAUN     FOTO: JOHANNES FRANDSEN

Joels taktik var att ignorera. När killen i hans klass gång på gång knuffade ner hans skolböcker på golvet låtsades han att han inte brydde sig. Samma sak när han blev äggad i korridoren. Om jag struntar i honom så tröttnar han till slut, tänkte Joel.

Men hans plågoande tröttnade inte. En dag, under en hemkunskapslektion, hällde han ut köttgryta över Joel, mitt framför ögonen på klasskamraterna.

När Joel för första gången bad honom att sluta sa han: ”Håll käften, din lilla skit. Du är bara äcklig och ful och ingen tycker om dig.”

Förödmjukelserna övergick i rent våld och Joel som dittills försökt hantera saken själv blev så rädd att han gick till rektorn. Några dagar senare tryckte killen upp honom mot väggen.
”Om du fortsätter tjalla så dödar jag fan dig.”

När Joels mamma fick reda på vad som pågick tyckte hon att han skulle byta skola. Polisanmälan var ett annat alternativ som togs upp. Rektorn föreslog att de skulle prova en annan väg. Medling.

Polisstationen i Solna fullkomligen skriker myndighet. Ändlösa korridorer med bonade gråa laminatgolv och det gula ljusskvalet från armaturerna.

På andra våningen har det emellertid gjorts ansträngningar.

”Vi kallar det den mjuka avdelningen”, förklarar medlaren Malin Oljelund medan vi öppnar dörren till ett litet rum med fyra turkosa tygfåtöljer, en flaskformad rislampa och ett lågt träbord. På bordsskivan står tre vita värmeljus.

-  Jag funderade på att ha doftljus men nej, det får inte bli för mycket myspys, man vill liksom inte ha seanskänsla.

Här i medlingrummet återförenas offer och gärningsman för att under Malins vägledning bearbeta det som hänt.

-  Medling är väl egentligen inte det bästa ordet, det är ju inte två parter som ska komma överens. Det är inte som på dagis där barnen tvingas att kramas. Det handlar mer om att förstå.

Båda får berätta sin version av vad som hänt, sedan pratar man om konsekvenserna. Till sist diskuteras hur man ska förhålla sig till varandra i fortsättningen.

-  Målet är förståelse i någon bemärkelse. Det kan vara försoning, men det är ett kyrkligt ord som skrämmer många. Man måste inte förlåta eller säga förlåt. Det räcker att man går härifrån med en ny bild av varandra.

Joel hade inga planer på att förlåta, men han tänkte inte be sin förövare dra åt helvete heller. Till det var han alltför rädd. På bussen, på väg till medlingen, skakade hela kroppen. Han och psykopaten i samma rum med någon ”psykologaktig person”. Hur skulle det här sluta? När Joel kom in i rummet och såg killen tilltog skakningarna. Efter några minuter, när han lyckats samla sig, berättade han om köttgrytan och slagen. Klasskamraten tittade mest i golvet och flinade. Efteråt blev det varken handskakningar eller kramar. Ändå kändes det bra.

Förvånansvärt bra. Joel förstod att hans klasskamrat inte hatade honom; att slagen och kränkningarna bara var ett sätt för honom att imponera på sina vänner.

Ingen skulle kunnat klandra Joel om han haft en mer oförsonlig inställning till sin mobbare. Omvärlden lär oss nämligen att hämnd är något eftersträvansvärt. När Usama Bin Laden mördades firade människor vid Ground Zero i New York. I Libyen utbröt liknande glädjescener när Gadaffi mötte sitt öde.

Sverige då? Här hämnas Lisbeth Salander på både biodukar och boksidor, och i vintras kom Felicia försvann, Felicia Feldts svidande uppgörelse med modern, barnuppfostransgurun Anna Wahlgren. Svenska Dagbladets recensent Annina Rabe beskrev boken som ”en enda lång plädering för rätten att slippa försonas, rätten att få nära och leva ut hatet”.

Suzanne Kaplan är psykoanalytiker och expert på försoningsprocesser. Hennes intresse för hämnd väcktes i Rwandas huvudstad Kigali 2003 då hon kom i kontakt med en 16-åring pojke vars syster blivit mördad under folkmorden på tutsierna.

-  Jag frågade honom vad han tänkte på. ’Att leta upp och döda den man som dödat min syster’, svarade han. ’Det spelar ingen roll om jag själv dör, bara jag får hämnas henne.’

När Suzanne Kaplan föreläser är det alltid någon som frågar: Vadå, är det inte bra att hämnas?

-  Det kan kännas så men då blir man förövare själv. Det man egentligen vill ha är upprättelse.

I boken Hämnd eller upprättelse – om hämndspiralens psykologi förklarar hon hur den som ger igen fastnar i hämndspiralen.

-  När man lägger sin uppmärksamhet på den som skadat en så når man inte upprättelse.
Upprättelse, det kan vara att gå en påbyggnadkurs som gör att man får ett bättre jobb, det handlar om att ha ett gott liv.

I Sverige finns hämndbegäret inbakat i juridiken. Vårt rättssystem har sedan urminnes tider fokuserat på gärningspersonen. Förövaren ska dömas och bestraffas medan offret förväntas slicka såren på egen hand. Den medling som Joel fick genomgå kan ses som ett sätt att dirigera om sökljuset.

Till skillnad från retributiv rättvisa (från engelskans retribution som betyder vedergällning) bygger medling vid brott bygger på reparativ rättvisa (restorative justice), reparation av den skada som offret utsattts för.

-  Under själva rättegången är ju bara målsäganden där som bevis, säger Malin Oljelund. När ett brott sker så uppstår en spricka mellan människor. Medling går ut på att få att ta bort kilarna.

I december ifjol skrev psykoterapeuterna Olof Risberg och Börje Svensson en artikel på DN Debatt där de vädjade till Socialstyrelsen att döpa om medling till förövarkonfrontation. Medling, menade artikelförfattarna, antyder förlåtelse och sådan ska man inte tvinga på den som varit utsatt för brott. Återseendet med förövaren ska vara en chans för offret att ”kräka” av sig.

När Malin Oljelund läste artikeln tyckte hon att den var ”galen”.

-  Ska vi döpa om medling till möjligheten att be varandra att dra åt helvete? Varför skulle professionella människor syssla med det? Inför själva medlingen hålls förberedande möten. Där måste man få säga: jag önskar att han vore död, den jäveln. Men sen då?

När Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh avrättades bjöds de överlevande in att se på.

- Efteråt visade det sig att ingen mådde bättre av att vara där. Hämnd har ett syfte för den enskildes bearbetning men det är inget slutgiltigt mål. Det är intressant det som händer i arabländerna. Regimer störtas, sen kommer frågan: OK, hur ska vi leva med varandra nu?

När Sydafrika ställdes inför den frågan gav landet ett banbrytande svar. Efter att apartheid avskaffats i början av 90-talet upprättade man, på biskop Desmond Tutus initiativ, en sanningskommission. Man gav amnesti åt folk som hade mördat, i utbyte mot deras vittnesmål. Att skapa en helhetsbild ansågs viktigare för folkets läkeprocess än det kliniska skipandet av rättvisa. Det hände till och med att det medlades mellan mördare och anhöriga.

Suzanne Kaplan har själv sett hämndbegäret tyna bort till förmån för något annat. Det var i Kigali, i mötet med pojken som sett sin egen syster mördas.

-  Mot slutet av vårt samtal sa han till mig: ’Jag tänker inte längre som jag gjorde tidigare, för de som är döda kan inte komma tillbaka till det här livet. Nu tänker jag bara på att jag vill ha en fru och barn. Jag ska berätta för dem vad jag varit med om.’

Joel då? Han mår bra. Han är 16 år gammal och går teaterlinjen på prestigeskolan Södra Latin i Stockholm. Det är mer än två år sedan medlingen satte punkt för hans helvete.

-  Jag hade inte kommit in på Södra Latin utan medlingen. Jag hade aldrig kunnat koncentrera mig på mina studier om han fortsatt plåga mig.

Jag frågar honom om han funderade på att hämnas.

-  Det hände att jag fantiserade om att slå tillbaka, men hade jag gjort det så hade vi varit två på samma nivå, då hade ingen tagit det som hände på allvar.

Joel varken hämnades eller försonades, för honom blev det någonting mittemellan.

-  Jag skulle inte säga att vi löste det, men vi fick bort problemet. Han bytte klass, vi ignorerade varandra och till slut kunde jag slappna av. Han påverkar inte min vardag längre, vilket också är allt jag begär.

Handen på hjärtat, när skrek du senast? Sveriges seger över Holland i EM-kvalet i höstas räknas inte. Inte heller senast bevittnade idiotomkörning.

Det sägs att vi lever i en tid full av känsloyttringar. Det är bara halva sanningen. I själva verket är vardagslivet fullt av underliggande känslor som aldrig får utlopp. Vrede. Besvikelse. Tacksamhet. Den utagerande klassas som omogen medan den som håller känslorna i schack anses besitta det civiliserade samhällets mest eftertraktade egenskaper – förmåga till självkontroll.

Enstaka skrikuppror finns dock. En person i bekantskapskretsen går varje vår upp med familjen till en hög höjd och ropar ut sin glädje över ljusets återkomst. Ett skrik för livet. Studenterna i Uppsala har i snart 40 år uttryckt sin ångest över tentamen och stress genom att helt enkelt öppna fönstret och vråla rakt ut klockan tio på kvällen. Flogstavrålet kallas det, och ska nu bli dokumentärfilm.

70-talets trend med primalskrik i plyschbralla är kanske inget vi längtar efter. Men visst vore det välgörande att få lätta på trycket under livets berg-och-dalbana?

Vi har listat en rad skäl för att ge hals. Vilket rop ruvar inom dig – Rättviseskriket eller Tacksamhetstjutet?

”MAMMA!” Du är chef. Du basar med fast hand över personal och beslut. Vad ingen vet är att känslan av otillräcklighet jagar dig natt efter natt. Skrik ut din längtan efter personen som älskar dig även om du överskrider budget.

”TJYVSAMHÄLLE!” De rika blir rikare, i vintras bröt du benet på en osandad trottoar, och nyss höjde ICA priset på chips. Kränkta medborgare är inget att leka med. Skrik ut din vrede över att alla orättvisor drabbar just dig.

”VÅRDÄNGLAR!” Underbetalda, osedda och utslitna tar de hand om åldrande kroppar som resten av samhället vänt ryggen. Gå in på närmsta demensavdelning, leta upp personalrummet och ropa ut din tacksamhet mot Sveriges samlade vårdbiträden.

”UNGJÄVEL!” Ibland vaknar de åtta gånger per natt, ibland kräver de hela prinsessutstyrseln när det är fem minuter till bussen ska gå. Skrik ut din frustration över föräldraskapets alla prövningar. OBS! Måste ske i garderob eller tvättstuga, vrål inför barnen är absolut tabu.

”ÄLSKADE!” En tyst ros på bröllopsdagen och en fesljummen klapp på kinden vid diskbänken en torsdagkväll. Ryck upp ditt hämmade, nordiska jag och ropa ut din kärlek till livskamraten som stöttat, peppat, masserat samt bytt bromsklossar/lakan sedan våren -87.

”FLÄSKMAGE!” Bilringarna växer för varje kanelbulle, ändå kan du inte säga nej. I takt med att viktkurvan pekar uppåt ökar också ditt självförakt. Samla alla besvikelser över dig själv till ett primalvrål. PS: Varna gärna grannarna i förväg. Då slipper du A) bli vräkt B) skrika ensam.

”NIETSCHE!” Du är 19 och livet leker. Not. På fredag är det dags för filosofikursens största tenta och du har inte öppnat böckerna än. Skrik ut din ångest inför all studiestress och alla vägar som ligger öppna utan att du har en aning om vilken du ska välja.

”VÅÅÅR!” Varje år en vinterdepression. Varje år en vändning då allt spricker, knoppas och gror på nytt. Förträng vad solljuset avslöjar om dina köksfönster. Gå upp på närmsta kulle och ropa ut din förundran över hur livet ständigt börjar om.

Deckarförfattaren Åsa Larsson är tillbaka. Efter fyra år kommer hennes nya bok. Och som vanligt utspelar den sig runt Kiruna där försåt och ond bråd död möter en stadens verkliga hjälte.

Att höra till är viktigt. Ja, livsviktigt. Att få leva i ett sammanhang av kontinuitet där det ena avlöser det andra på ett naturligt sätt.

En gång var det en självklarhet. Man föddes, växte upp, levde och dog i sin flock. Men så rörde sig tidens hjul ett hack och allt kastades om. Idag är rotlösheten en del av våra liv, lika självklar som sorglig.

Författaren Åsa Larsson skriver mycket om rotlöshet i sina böcker. Den senaste, Till offer åt Molok, är den näst sista i sextetten om juristen Rebecka Martinsson. Liksom de tidigare utspelas den långt norrut, i Kiruna och trakterna där omkring. Hemtama platser för Åsa Larsson.

- Jag är ett studieresultat, konstaterar hon. Mina föräldrar kom där uppifrån men pluggade i Uppsala, fick mig och flyttade så småningom tillbaka. Så jag är faktiskt inte en sörlänning.

Men det är söderut hon bor. I den lilla Mälaridyllen Mariefred sen sju år tillbaka. Och från det perspektivet funderar hon en hel del över det här med rötter.

- Finns det nåt som är viktigare? undrar hon. Visst kan vi terapeuta oss bort från vårt ursprung, från vårt arv och allt det där men det formar en så oerhört mycket som människa och naturligtvis som författare.

Hon har tidigare försökt skriva en roman som inte är en deckare om en person från Mariefredstrakten.

- Jag ville skriva om Mälaren och det som är nära mig nu men den hände bara inte i huvet. Det var som att släpa in en hund till veterinären; den stretade emot med alla fyra tassarna. När jag sen gav upp och sa att hon får väl komma från Tornedalen då, så släppte det, hela historien kom och väntar nu bara på att bli skriven.

Åsa har samiska vänner som förlorat sina rötter på grund av skam. Av att deras föräldrar, far- och morföräldrar, skämts över den samiska kulturen och inte fört den vidare till sina barn.

- Det är lite samma sak för mig, säger Åsa. För även om mina föräldrar var de första som läste på universitet i sina familjer, är de uppvuxna som finskspråkiga i Sverige och det har de inte fört vidare till mig. Jag talar inte finska och har ägnat 45 år åt att vara bitter över det.

Fast till sist får man väl förlåta dem, resonerar hon, även om det känns hur mycket av kulturen som sitter i språket.

- Finskan är grymt mycket ordrikare än svenskan och mellan mina föräldrar var det känslospråket. Höll man om varandra så pratade man finska och när pappa sjöng för mig på kvällen så var det på finska. Allt det är utom räckhåll för mig.

I en tvåspråkig familj krävs viljebeslutet att barnet ska lära sig båda språken. Att den ena pratar det ena språket, den andre det andra. Men det krävs stolthet och medvetenhet också, om att det är värt att bevara, menar Åsa.

- Det tror jag mina föräldrar saknade. Det fanns en skam över att de inte fick prata finska i skolan. Där var det svenska som gällde annars blev man straffad. Min mamma flyttade till arbetsstugan när hon var sju och fick lära sig svenska den hårda vägen. De som räknades i samhället, prästen och skolläraren, var ju svenskar.

Ibland sörjer hon över att hennes barn, Leo och Stella, är utestängda från den kulturen och det Norrbotten hon själv älskar.

- De känner ingenting för den speciella skog som växer på sandjord. Eller alla småsjöarna, de långsträckta myrarna, hur en riktig älv är. För dem är båtliv att segla på Mälaren, för mig en eka med en snurra för att ta sig över älven eller lägga nät.

Fast hon finner ett slags tröst i en vers ur Psaltaren:

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.

- Jag sörjer samtidigt som jag undrar vad jag sörjer för? Mina barn far ju inte illa. Om man förde vidare en depression eller en sorg vore en sak, men att man är evig genom barnen betyder mer. Jag tror på att vi människor har en stark längtan efter att vara eviga genom släktens gång. Precis som det står i psalmen.

Vi sitter en fredagskväll vid ett bord på ett innecafé på inne-Söder i Stockholm. Utklickade mitt i mångkulturens självklarhet. I sorlet omkring oss blandas språk och dialekter till en global smoothie.

- Här sitter jag och kvirrar samtidigt som vi lever i ett land där en massa flyktingar har gått igenom hur mycket svårigheter som helst, säger Åsa. Men låt mig få kvirra lite då!

- Rotlöshet skapar ett agg som förs vidare på ett omedvetet sätt. Min mamma blev väldigt låg om höstarna och jag har som vuxen också haft det tungt då. Det tog en bra bit in i vuxenlivet innan jag fattade att det var därför. Att man ärver sånt. Att det smittar av sig och spiller över i andra relationer. Särskilt när det är så omedvetet.

Men varför har hon då valt att bo söderut när hon kunde leva där uppe i norr?

- Det är sånt som händer när man pluggar, ler hon. Man träffar en karl som inte kommer därifrån. Det var inte läge. Jag var skattejurist, han civilingenjör och inte fanns det jobb för oss i Kiruna. Inte skulle han velat bo där heller och frågan är om jag velat det då.

Fast idag skulle hon inte tveka.

- Kanske inte för resten av mitt, men Gud vad jag kan längta upp!

Hon har inget ställe där uppe, för det där med hus och tak har en tendens att äga en och den livegenskapen tär, tycker hon.

- När jag separerade ville jag aldrig mer äga nånting. Ingen båt, ingen stuga, ingen bil. Jag ville inte ha nånting att ansvara för på det sättet. Sen började habegäret krypa i mig igen även om det tog några år.

Den nya boken, Till offer åt Molok, handlar också mycket om rotlöshet. Kiruna är en stad som byggdes av inflyttare som samlades runt gruvan. Som vanligt i Åsas romaner är det två historier som berättas och möts. Den ena bygger på en verklig persons liv.

- Hjalmar Lundbohm, Kirunas hjälte. Mytomspunnen och älskad. Att vi Kirunabor haft en sån person som disponent är ofattbart. Han rörde sig i det översta skiktet i samhället, umgicks med kungligheter och kulturtoppar. Att vi alla är så oerhört stolta var en utmaning när jag försökte göra människa av honom.

Fiktion om verkliga personer har ju varit en omtvistad genre under senare år och Åsa funderade fram och tillbaka innan hon diktade ett känsloliv åt Hjalmar. Hur mycket får man egentligen lägga en människa till last?

- Allt är så uppenbart påhittat och han levde för så längesen, säger hon. Fast det finns säkert folk som inte kommer att gilla min skildring så jag får väl stålsätta mig. Men det var spännande att ge honom egenskaper som fåfänga och ärelystnad, sånt som jag själv kan känna igen i mig i. För det är förföriskt med framgång, att få höra till och vara en av dem som räknas.

Religionen är alltid närvarande på något sätt i Åsa berättelser.

- Det beror så klart på mitt arv, konstaterar hon. Mormor och morfar och farmor och farfar var laestadianer och själv hade jag min tid i frikyrkan så jag är alldeles full av bibelberättelser. Och allt som man läser hamnar ju i resväskan man alltid bär med sig och plockar ur, vare sig man vill det eller inte.

Deckaren ställer också upp för livsfrågorna. Den är en saga och en saga handlar om skuld och straff, skam och försoning. Och emellanåt, fast kanske inte så ofta, om nåden.

När hon sökte bakgrund till Molok och läste i 3:e Moseboken, upptäckte hon en Gud, så sträng och ilsken att han sprutar ur sig förbud, lagar och hot om straff.

- Jag läser gärna bibeln för mitt eget höga nöjes skull och jag vet inte vad jag ska kalla mig själv numera – troende avfälling kanske? Men när gud är på det humöret så är språket så mustigt. Här blandas blod och skam och din systers blygd med sånt som vedervärdighet, styggelse och död. Gud är utlevande som en estradpoet eller rockstjärna. Man skrattar och förfäras om vartannat.

Text: GÖRAN TONSTRÖM

Foto: THRON ULLBERG

FAKTA:

Åsa Elena Larsson är född 1966 i Uppsala men flyttade redan fyraåring till Kiruna. Hon är utbildad skattejurist och debuterade som författare 2003 med romanen Solstorm som också filmats. Hon bor i Mariefred och är aktuell med romanen Till offer åt Molok (Albert Bonniers) och som krönikör i P1:s God morgon, världen!

Fotnot: Disponent Johan Hjalmar Lundbohm, 1855 – 1926, var geolog, kemist, företagsledare, mecenat och konstkännare. Han var LKAB:s förste disponent i Kiruna och anses i det närmaste ha grundat staden.

Han häcklade prästerna. Han hatälskade Gud. Göran Tonström tecknar bilden av August Strindberg, Sveriges störste sökare.

TEXT: GÖRAN TONSTRÖM
ILLUSTRATION: ANDERS WESTERBERG

Det är en afton i början av april. Träden är ännu kala även om knopparna börjat svälla längst ute på grenändarna.

Det är järn i luften på Norra kyrkogården när jag promenerar den lilla vägen ner mot graven. Det svarta ekkorset står fram som ett mörkt ärr mot rododendronbusken bakom och jag sätter mig på bänken mitt emot. En koltrast spelar taptot och bortifrån Solna kyrka rings det till helgsmål.

- Jaha August, här ligger du under ditt kors, konstaterar jag.

En vindil rister till i gråalarna ovanför och jag hör en tung suck.

- Bosch! Att det alltid ska tjatas så mycket om det där korset. Se er omkring min herre; det vimlar av kors på den här kyrkogården!

Jag läser inskriptionen i guld: O Crux Ave Spes Unica! O kors var hälsat, vårt enda hopp. Orden fanns sparade nånstans inom honom sedan promenaderna på Montparnassekyrkogården under Infernokrisen. Tänkte han redan då på att gardera sig mot slutet?

- Jag böjer mig på försök för ”Korsets galenskap” då erfarenheten har lärt mig att visdomen endast kan absorberas av ett ödmjukt sinne, säger han tyst.

Jag sveper rocken omkring mig; kylan rinner in under kragen. Men det spelar ingen roll; den här kvällen ska jag tillbringa tillsammans med August, antingen han vill det eller inte.

***

Strindbergs andliga resa kan sammanfattas så att han, som alla andra i en tid av obligatoriskt kyrkomedlemskap, föddes under korsets skugga. Han ägnade sin mognad åt att fly den och förneka. När han så började åldras kröp han tillbaks in i skuggan igen.

- Jag var född med en bestämd religiös förnimmelse att mitt öde styrdes uppifrån, konstaterade han mycket senare i livet.

August Strindbergs andliga liv var ett slalomåk där kors ersatte käpparna. Han brydde sig inte ifall han grenslade eller tog en port från fel håll. Det var åket, dess fart och kamp – själva livet – som räknades. Om det så slutade med fall.

Och han gick ut hårt. Självkänslan var stark som den bara kan vara när man tvingas kämpa hårt för den. Han hade höga ambitioner och stora förväntningar på sig själv.

Innan han började skriva försörjde han sig som folkskollärare och informator, misslyckades med att bli skådespelare och återvände till Uppsala för fortsatta studier, men hoppade av utan att ta någon examen.

I ständig opposition, lättretlig och käftande, var han ingen lärares favorit. Han kände sig som ”a man with a mission”, någon med något viktigt att uträtta. Även om det kostade på.

– Jag vill strida med, men i de sista leden; varför ska jag gå främst? undrar han i dramat Mäster Olof.

Strindberg kom att skriva sitt liv men han skapade sin persona. Han kunde heta Johan eller Arvid, Olof eller August, han var ändå en diktad gestalt. En okänd, en vandrare. Någon som var han själv, men ändå inte.

- Du är en diktare och skall göra inkarnationer, skriver han i En blå bok.

Det är inte särskilt svårt att som årsbarn med Strindberg – plus hundra år – känna samhörighet med hans ungdoms uppror. De flesta är ju barn med och av sin tid. Han präglades av idéerna revolutionsåret 1848, av Pariskommunen och dess upplösning. Vi av 68-upproren 120 år senare. I samma Paris men med en odör av tårgas.

Att det gamla ståndssamhället då var i upplösning påverkade alla. Och på 1970-talet utmanades klassamhället med tydliga konsekvenser än idag.

Men Tjänstekvinnans son till trots, Strindberg tillhörde den borgerliga medelklassen. Precis som så många av oss som skrek USA ut ur Vietnam och Krossa kapitalet i demonstrationstågen!

1885 förklarade filosofen Friedrich Nietzsche Guds död. Gud var en illusion menade han, en metafor att nyttjas av de svaga. Tankar som delades av Karl Marx, som kallade religionen ”folkets opium”.

Strindberg påverkades, men hos honom levde gudslängtan, även under åren av förnekelse. Han må ha rasat mot Gud, men Gud lämnade honom inte i fred. Gud gnagde i hans inre och där fanns en navelsträng som aldrig ville brista. Prästerskap och kyrka däremot, stod aldrig högt i kurs.

1884 åtalades han för hädelse. Det var ett stycke i novellen Dygdens lön i samlingen Giftas som väckte ont blod.

Strindberg kallade där nattvardsvinet för Piccadon, ett billigt rödtjut, och brödet liknades vid simpla majsoblater! Klart att myndigheterna reagerade.

Författaren vred sig som en mask och sökte fly från rättegången. Men det fanns även en tuppig stolthet hos honom över uppmärksamheten och av att bli kallad uppviglare och bildstormare. Han var tydligen inte så ensam om att vilja störta det gamla ned i gruset.

Strindberg friades i rätten med en röst. Fast många år senare beklagade han ångerfullt att han hånat den heliga nattvarden.

För ungdomlig hetta övergår så småningom i mognare resignation. Eftertankar om hur kort livet är, hur lite av det som återstår och att inte så mycket blev som det var tänkt.

Från politisk radikalism och uttalad ateism, började August sin väg tillbaka till korset. För om han ogillade prästerna, så hatälskade han Gud och han drogs från trots mot religiös försoning. Han ville hem.

Efter två skilsmässor, från Siri von Essen och Frida Uhl, väntade den stora brytpunkten: Infernokrisen. En vändpunkt i hans liv där ett nytt intresse för det ockulta bildade bakgrund till en religiös och psykisk kris.

Många kloka människor har varnat för att läsa Strindberg i allmänhet och romanen Inferno i synnerhet alltför självbiografiskt. Olof Lagercrantz går så långt i sin stora Strindbergsbiografi, att han avfärdar boken som självbiografisk. Den är fiktion, punkt, slut, menar han.

Författaren var frisk som en nötkärna, men hade drabbats av skaparkris, bland annat till följd av för mycket alkohol- och absintförtäring, hävdar Lagercrantz.

Och det är knappast någon svag och vansinnig sjukling som framträder i alla brev han som vanligt skriver och sprider till vänner och bekanta. Tvärtom. I ett, till en doktor Eliasson i Ystad, varnar han:

- Akta dig för legenderna, behåll din tro på mig och sök ej inverka störande på min själs frihet, ty då flyr jag.

I Ockulta dagboken börjar strukturen till romanen Inferno ta form. Omgivningen noterar Strindbergs egenheter, medan han själv noterar omgivningens reaktioner på dem. Och särskilt avig är han inte i brev och kommentarer från vänner. Snarast verkar han trivas som fisken i vattnet och finner att det mesta är användbart för det han snart ska skapa.

Den 3 maj 1897 sätter han sig och börjar skriva Inferno. Romanens huvudperson är författaren August Strindberg. Men den August som för pennan, är inte han som porträtteras utan en diktad person med samma namn och anletsdrag.

Som vanligt gick arbetet i rasande fart. Borta var skrivkramp och skaparvånda, och efter två och en halv månad var han i mål. Strindberg satte punkt.

Många har vandrat tillsammans med galne August i Luxembourgträdgården. Lidit med honom av smärtan då huden på fingrarna spricker av hett svavel under försöken att framställa guld. Och undrat över knackningarna i väggarna, alla mystiska möten och sammanträffanden som de ockulta idéerna födde.

Inferno kom ut och blev en succé. I sin svärmors hyllor hade han hittat den svenske naturvetaren Emanuel Swedenborgs skrifter. Han hade genomgått en religiös kris i femtioårsåldern, precis den punkt i livet där August själv befann sig alltså, och han hade skrivit om Bibelns innersta mening vilket Strindberg sög i sig.

Enligt Swedenborg skiljer Gud på och delar upp syndarna. Dels i de hopplösa fallen som får sona i helvetet, dels i dem som dras med skuldkänslor och ånger och som vill göra bättring. Strindberg räknade sig till den senare kategorin.

Exit förnekelse och hädelser. Nu är det försoning och nåd som gäller. Och nåd kunde han inte få nog av. Men vissa villkor ställdes upp.

- Gott: jag ödmjukar mig inför den Evige, skriver han.

- Men böja knä för folket och de mäktige? Aldrig!

Strindberg återvände till Paris där han skapade ett av sina mäktigaste dramer, Till Damaskus. Ett spel om botgöring och en vandring mot tron. Och som i Inferno, där allt verkar så självbiografiskt, är det diktat i en virvel av fantasier.

Personan denna gång kallas Den okände. På slutet följer han Damen, styckets andra huvudperson, till kyrkan. ”Nåja, in kan jag ju gå, men jag stannar inte”, säger han. Men Damen ber honom för hon tror att han kommer att få höra nya sånger där inne.

Den okändes svar blir ett kryptiskt: ”Kanske.” Ridå.

Fast någon särskilt inställsam och ödmjuk Strindberg, som fromt rättar in sig i Guds led igen, är det inte. Han är vresig och han bråkar med Gud som en gammal judisk rabbin. Ifrågasätter ständigt samtidigt som han behöver och tigger om förlåtelse.

- Jag vet icke var jag fått denna helvetiska trotsighet. Det är sant, jag kan darra inför en obetald räkning, men för att stiga på Sinai och möta med Den Evige skulle jag ej betäcka mitt ansikte!

Slutligen börjar han ändå förlika sig med livet. Också det tredje äktenskapet, det med Harriet Bosse, har gått i kras och han bereder sig att klara de sista portarna före mål.

- Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam, och att det är till mitt bästa: jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt, skriver han i romanen Ensam, 1903.

Kampviljan var det dock inget fel på. Runt valborg 1910 drog Strindberg igång en strid som skulle rasa intill hans död två år senare.

Strindbergsfejden var en kulturdebatt som hette duga. Den utkämpades mellan Strindberg och den spirande arbetarrörelsen på ena sidan och de nationalistiska nittiotalisterna, anförda av Verner von Heidenstam, på den andra.

Under sju månader skrev August 54 inlägg i Afton-Tidningen och Social-Demokraten och det var alla de gamla radikala idéerna från unga år som luftades igen.

Hans inlägg gavs ut i tre broschyrer varav en hette Religiös renässans eller Religion mot teologi.

Där gick Strindberg i närkamp med kyrkohistoria, högkyrklighet och frikyrkorörelser under rubriker som Söndring och Samling och Rövar-Synoden i Örebro. Och i Siste Atenaren fick Viktor Rydberg och hans roman med samma namn på pälsen för att det var ”en svart skildring av kristendomen och en ljus av hedendomen”.

Men det är också i detta häfte som Strindberg konstaterar:

- Kristus var icke religionsstiftare utan han var religionen själv, i lära och leverne. (…) Han skrev aldrig en rad, varken teologi eller dogmatik; han var demokrat, de fattiges värn, de sjukes hjälpare, de rikes motståndare, och de skriftlärdes i synnerhet.

Förebilden och upprorsmannen alltså. Den frie och självständige. Och August Strindbergs hopp om försoning och förlåtelse.

***

Jag försöker tänka mig slutet för precis hundra år sen. Hur den svårt cancersjuke författaren låg i sin säng på femte våningen i Blå tornet och inväntade den sista försoningen.

Klockan halv fem den 14 maj 1912 infann den sig. Då bad Strindberg dottern Greta om krucifixet som låg på skrivbordet och hon la det på hans bröst. Så sa han:

- Nu har jag sagt mina sista ord, nu talar jag ej mer!

Ett helt år efter begravningen, som följts av 60 000 människor, stod gräset tomt på graven i Solna. Sedan, då jorden satt sig, kom det svarta korset, snidat av den gamle vännen Christian Eriksson, på plats.

O Crux Ave Spes Unica!

Lamporna på kyrkogården har tänts, mörkret har fallit och koltrastarna tystnat. Jag ser knappt korsets kontur längre och kan än mindre läsa guldskriften. Så jag reser mig. Men bortåt öster börjar himlen rodna.

- Har du märkt att innan solen går upp så ryser det i människan? Äro vi mörkrets barn, eftersom vi skälva inför ljuset? undrar en sista vindil.

Kroppen är stel och jag darrar in i märgen. Men innan jag lämnar tänder jag ett ljus vid korsets fot. Det fladdrar oroligt ett slag och lågan fräser till. Men sen tar den sig och brinner så klart och stilla.

TEXT: IVAR ARPI FOTO: NICOLE RIVELLI

Dagen före sin 16-årsdag låser Kevin dörren till skolans aula och dödar sju barn och två vuxna med sin pilbåge. Helt utan misskund eller ånger. I bioaktuella Vi måste prata om Kevin av Lynne Ramsay, baserad på Lionel Shrivers roman, tvingas publiken ställa sig frågan om barn kan födas onda.

Ryggmärgsreflexen är att med bestämdhet svara nej. Den vanliga uppfattningen är att människor inte föds att begå hemska gärningar utan formas genom uppfostran och av sin omgivning. Barn är ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land, som trubaduren Olle Adolphsson sjunger i låten Det gåtfulla folket. Barndomen är i den synen ett oskuldsfullt urtillstånd.

I Vi måste prata om Kevin blir Eva Khatchadourian, spelad av Tilda Swinton, gravid och bestämmer sig för att lägga den framgångsrika karriären som reseboksförfattare på hyllan. Eva drabbas av en svår förlossningsdepression och relationen till Kevin är problematisk från dag ett.

Redan från början är det en maktkamp där Kevin utmanar moderns auktoritet bland annat genom att vägra tala trots att han kan, och Kevin visar sig redan från småbarnsåldern vara manipulativ och sadistisk.

Filmen tar upp tabubelagda frågor. Måste man älska sitt barn? Tänk om ens barn är en dålig människa? Vilken skuld har man i så fall som förälder?

Som en följd av Kevins brott trakasseras Eva av människorna i samhället där hon bor. Den outtalade anklagelsen är att hon är medskyldig. Oavsett om det var hennes misslyckade uppfostran, eller om Kevin i sitt dåd fullföljde det biologiska öde som Evas gener gett honom.

Filmen är en skoningslös mardröm för blivande föräldrar, och som tittare känner man ingen sympati med den sadistiske Kevin. En förrädisk känsla eftersom det i verkligheten aldrig är så enkelt att nysta ut vad som beror på arv eller miljö.

Ondska är ett begrepp som kommit tillbaka på senare år, efter en lång tid i malpåse. En kritik som ofta riktas mot ondskebegreppet är att det handlar om en diffus känsla, snarare än om något konkret. Psykiatriprofessorn och autismforskaren Simon Baron Cohen har skrivit The Science of Evil där han tar itu med det.

Ondska handlar egentligen om bristande empati, menar han, och människor föds med olika förutsättningar att förstå andra. Vissa karaktärsbrister är alltså medfödda, men det är omgivningens sätt att hantera detta som kan leda till att individer utvecklar det vi kallar för onda personlighetsdrag.

Den fiktive Kevin är en mästare på att förstå andra – det är just därför han kan manipulera Eva, och det är just för att han förstår hur hans handlingar kommer att påverka andra som han plågar sin omgivning. Inlevelseförmågan är stor, men medlidandet helt frånvarande. Till skillnad från autister har Kevin en osviklig förmåga att läsa av andra människor.

Kanske ligger de manipulativa och empatiska personlighetsdragen närmare varandra än vad vi tror. Frågan varifrån vissa människors lust att plåga kommer ifrån är däremot även fortsatt olöst, även om det går att härleda omständigheter där den blir mer sannolik.

Efter Förintelsen borde antisemitismen vara död. Tyvärr är den inte det. Samtidigt som världen firar hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse utsätts judar i Sverige i dag för förföljelser och trakasserier. Och de får själva betala för sinsäkerhet.

Det är hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes och 67 sen han greps i Budapest av Sovjetiska trupper och försvann för alltid. Under 192 dagar, fram till den 17 januari 1945,  lyckades han rädda tiotusentals judar undan nazisterna. Han blev en hjälte. En människa som gjorde skillnad. Någon att vara stolt över. Inte minst som svensk.

Jag tänker på Raoul Wallenberg när jag hör berättelserna från dagens Sverige. Om den gamla damen som beställde färdtjänst för att åka på gudstjänst. Bilen körde fram, chauffören hjälpte henne sätta sig tillrätta, allt var som det skulle vara. Tills hon bad att få bli körd till synagogan.

Då förändrades förarens attityd brutalt.

- Försvinn ur min bil! skrek han, slet upp dörren och knuffade ut henne. Jag kör inga djävla judekärringar!

Eller historien om tonårsgrabben Jacob som trängdes upp på skolgården av två pojkar. Den ena hotade med att han skulle halalslaktas, den andra skrek att Jacob var ett djävla judesvin som skulle dö.

I Malmö har rabbinen Shneur Kesselman utsatts för ständiga hot och trakasserier.  En man på Föreningsgatan ropar ‘Länge leve Hamas till rabbin Kesselman, står det i en polisrapport. När rabbinen är på Centralstationen i Malmö blir han kallad för ‘jävla jude’ av två män i 20-årsåldern, står det i en annan.

Då elever från judiska Hillelskolan i Stockholm är ute på stan bär pojkarna aldrig kippa på huvudet för att de inte vågar visa att de är judar. Det står inte heller någonting om varifrån de kommer på skolvästarna.

I utdrag ur polisanmälningar kan man läsa: Kallar målsäganden ”judehora” och att denna skall ”brinna i Auschwitz”. Säger till målsäganden som är jude att ”alla judar skall dö” samt gör hitlerhälsning. ”Se på juden, hade jag haft en pistol skulle jag skjutit honom i huvudet”. Personen ropade: ”Din smutsige jude, försvinn från mitt land”. Två gärningsmän har hotat målsäganden och sagt att de ska gasa ihjäl henne och märka henne om hon kommer till skolan. De har även kallat henne ”judesvin”.

Och i Höllviken attackerade hösten 2010 ett ungdomsgäng en kursgård med trettio judiska barn. Mobben kastade ägg och skanderade sånt som ”judesvin” och ”judejävlar förstör Höllviken”.

***

Jag hade tänkt låta några av dessa människor få berätta sina historier. De som hotas och utsätts för trakasserier och förföljelse. Att de med egna ord skulle få tala om hur det är att bli jagad och hetsad för att man är jude.

Men man ville inte ställa upp. Ingen vågade framträda och berätta. Det kändes allt för hotfullt. Och jag börjar inse allvaret när jag tills sist lyckas få kontakt på telefon med en källa inom den judiska församlingens säkerhetsavdelning, JSS, Judisk Säkerhet i Sverige.

- Enligt en rapport 2010 från Brottsförebyggande rådet, Brå, ökade anmälningarna mot antisemitiska brott med dryga 57 procent, säger han.

JSS har ansvarat för säkerheten kring judiska aktiviteter i över tjugo år. Organisationen samordnar skydd i alla de judiska församlingarna i landet och finansieras också av dem.

- 25 procent av församlingarnas intäkter går till säkerhet. Det är mycket pengar som de skulle kunna använda till annan nyttig verksamhet, säger mannen från JSS.

Den svenska staten har tidigare inte bidragit med någonting, men i december fattade regeringen beslut om ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att öka säkerheten och minska utsattheten för den judiska minoriteten.

Inget judiskt evenemang i landet, religiöst eller kulturellt, äger rum utan bevakning av säkerhetspersonal och polis.

- Våra medlemmar skulle inte våga komma om vi inte hade den typen av säkerhet. Inga föräldrar skulle sätta sina barn i judiska skolan utan den övervakningen. Vår uppgift är att se till så att människor kan leva sina judiska liv ostört.

- Vi anser att det är ett demokratiproblem att en nationell minoritet i Sverige inte kan uttrycka sin religion och ta sig till och från judiska aktiviteter på ett tryggt sätt utan att detta behövs, säger talespersonen från JSS.

***

Judar och israeler brukar blandas samman. De som inte gillar Israel lägger skulden på judarna och på den Judiska församlingen. Detta bekräftas av Willy Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA.

- Det är ett faktum att när Israel gör något som drar på sig omvärldens kritik så spiller det direkt över på judar i Sverige, säger han. Vilket leder till en gammal antisemitisk föreställning om judars dubbla lojalitet. Att jag som svensk medborgare ändå inte är hundraprocentigt pålitlig svensk utan jude, som antas ha andra, dolda agendor.

- Detta emanerar ur en grumlig sörja av gammal antisemitism. Vi lever i Sverige 2012 och man kunde tro att vi kommit längre. Men fördomar gäller även för andra minoriteter i samhället och jag tror inte det alltid är så lätt att vara muslim, homosexuell eller rom heller.

Willy Silberstein betonar att man inte har några problem med saklig kritik mot Israel. Att kritisera israelisk politik som man kritiserar USA, Ryssland eller andra länder är inte antisemitism.

- Men när kritikerna går över gränsen och egentligen syftar på judar så reagerar vi.

Han ser många bevis på hur antisemitismen lever i Sverige. Ofta kopplat till oroligheter i Mellanöstern men också som hat mot personer för att de är just judar och han minns det omfattande judehatet under Libanonkriget 1982.

- Min dåvarande flickvän, numera fru, vågade inte ha en Davidsstjärna om halsen då och det finns människor som inte heller idag vill bära den synligt.

Så vad är antisemitism? I Antisemitism och islamofobi från Forum för levande historia, som kom i höstas, listas fyra grundformer: kristen antijudaism, antisionism, modern rasistisk antisemitism samt sådan som är relaterad till Förintelsen. Enligt EU:s definition uttrycks antisemitism som en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar.

Hur kan då detta existera i det upplysta svenska samhället 2012? Lena Posner-Körösi är ordförande i Judiska församlingen i Stockholm.

- Som psykolog tror jag att det finns en mänsklig aspekt i att alltid se den andra, säger hon. Någon som är annorlunda att projicera oförrätter på. Vi har behov av naturen att förstå och få ordning i tillvaron, vi vill inte leva i kaos. Förstår man då inte är det lätt att skylla det som är dåligt på DOM. I den traditionen har det ofta handlat om judar, men också romer och idag även muslimer.

Lena Posner-Körösi är själv barn till överlevande. Hela hennes pappas släkt mördades av nazisterna och hon kommer aldrig att låta sig tystas, säger hon.

- Mina släktingar ska inte ha dött förgäves. Jag är precis lika mycket svensk och bidrar till samhället som alla andra. Jag är född och uppvuxen och betalar min skatt här. Men jag måste som judisk företrädare vara uppkäftig och inte acceptera hat och förföljelse. Vilket också gäller andra minoritetsgrupper. Vi som är ledare måste signalera att detta är helt oacceptabelt.

***

Strax innan Raoul Wallenberg greps av ryssarna fick han frågan om han aldrig var rädd.

- Det är klart att det är lite obehagligt ibland, svarade han. Men för mig finns det inget val. Jag har tagit mig an det här uppdraget och jag skulle aldrig kunna åka tillbaka till Stockholm utan att veta att jag gjort allt som stod I min makt för att rädda så många judar som möjligt.

GÖRAN TONSTRÖM

För dig som vill ha större utmaning än en godisfri vecka. Följ med Amos på en 5-dagarsfasta från de mest frestande dödssynderna just nu.

Efter Långsamhetens lov – nu kommer Långlunchens. Tio år efter Owe Wikströms läsarsuccé presenterar teologen Patrik Hagman en ny vardagsrevolt för ett nytt decennium. Eller ny och ny – uppdaterad är kanske en bättre beskrivning, med tanke på att inspirationen är långt mer än tusen år gammal.

Det handlar om dödssynder. Girighet, Vrede, Högmod… De flesta av oss har hört talas om kyrkans svarta lista, sedan länge en del av det kulturella allmängodset. Dessvärre är den rejält missförstådd, säger Patrik Hagman, författare till boken med den allt annat än publikfriande titeln Om kristet motstånd.

Ta Frosseri, en last som varje viktmedveten västerlänning känner till. Men frosseri handlar inte främst om att det är fel att föräta sig på choklad eller ge efter för en impuls.

- Frosseri är en dödssynd därför att det får oss att tvivla på själva idén om att leva annorlunda.

Drömmen om ett annat liv, en annan värld. Räck upp handen du som aldrig haft den. Enligt Patrik Hagman är det en grundläggande moralisk reaktion. Det är känslan av att ”så här kan vi inte hålla på!”. Ett behov av att bjuda motstånd – mot orättvisor och miljöproblem, mot ordningen som gör att jag har en T-shirt sydd av barnhänder.

Dödssynder är allt det som får oss att upprätthålla denna ordning, trots att vårt samvete säger att det är fel. Det handlar om de ideal som samhället officiellt tar avstånd från, men samtidigt uppmanar till i praktiken. Och som vi lydigt följer. Dödssynderna är laster som klär om till dygd.

Som Status. Alla vet att det är fult att kämpa för högre status. Samtidigt drivs vi till att ständigt förbättra vår position, genom saker eller titlar. Hagmans lista över dödssynder 2012 består av ytterligare fyra: Effektivitet, Ambition, Likgiltighet och Individualism.

Fasta som systemkritik. Traditionen är lång, även om det i vår tid mest kommit att bli en punktmarkering av en och annan privat ovana. Patrik Hagman beskriver fastan – eller askesen – som den tredje vägen.

Den som vill förändra samhället har annars två huvudspår. Det ena är väpnat uppror – inte så relevant hos oss, men aktuellt nu senast i arabvärlden, där risken är stor att en ny diktator ersätter en annan. Det andra är reformpolitik – att försöka påverka beslut. Men inte heller där är resultaten så uppmuntrande, tycker Hagman. Se på Barack Obama, den kanske mäktigaste personen i hela världen. Inte ens han har kunnat göra det han vill.

- Det verkar svårt att ändra orättfärdiga system ovanifrån. Vad har vi då kvar? Jo, frågan om hur vi lever själva. Att jag tar små beslut som syns i offentligheten.

Den som avstår formar sig själv och världen, är tanken. Om vi vill kan vi bli andra människor än dem som de kommersiella krafterna vill göra oss till, och därmed förändra samhället i grunden.

- Om jag börjar köpa ekologisk mjölk, tar exemplet över. Det får en egen kraft och gör att jag börjar fundera över matinköp, köttkonsumtion eller bilresor.

Vilken av dagens fem dödssynder är du själv oftast offer för?

- Ambitionen! Absolut. Jag jobbar i den akademiska världen. Där är allt inriktat på att man ska bli publicerad och skaffa sig meriter.

Med Patrik Hagmans bok som grund har vi utformat en 5-dagarsfasta där vår tids dödssynder rannsakas. Vad offrar den effektive? Vad är ambitionens konsekvens? Följ med på en resa genom lasterna.

DÖDSSYND NUMMER ETT: EFFEKTIVITET
Kolla jobbmejlen på väg till kontoret. Arbeta över. Skippa fikarasten. Säg den som inte får guldstjärnevittring av att vara effektiv. Effektiviteten fångar flera av samtidens mest åtråvärda adjektiv på ett bräde – snabbt, smart och smidigt. Självklart är den arbetslivets stora dödssynd.

Motiven kan skifta. Den effektive kan drivas av att viljan passa in eller bli godkänd. Kanske handlar det om en kamp för att hålla kaos på avstånd.

Oavsett vilket gör effektiviteten att vi får svårt att se vad som är viktigt. Den förvandlar medel till mål, gör det till en vana att arbeta så mycket att andra sidor av livet blir lidande. Den effektiva människan har inte förmåga eller lust att ifrågasätta konsekvenserna av det man gör eller det sätt man gör det på. Hon har inte tid, skriver Patrik Hagman.

- Effektiviteten är det som förvandlar människor till kuggar i maskineriet som driver världen mot större orättvisor och sinande resurser.

På ytan ifrågasätts effektiviteten. Den beskrivs som ett stort samhällsproblem. Slimmade arbetsplatser med utbrända medarbetare, prispressade demensboenden med vanskötta gamla – få förnekar att jakten på effektivitet har ett pris. Men i praktiken är ordet politikens övergripande mål, menar Hagman.

- Ideologin har försvunnit från politiken. Effektivitetstänkandet har fått ersätta idén om det goda samhället.

Effektiviteten är en mästare på att förklä sig. Den får den som sliter att känna sig ödmjuk: Se vad jag offrar! Frågan är vad man offrar sig för.

- Den effektive offrar sig av rädsla eller vinning. Den ödmjuke offrar sig av kärlek.

FASTA DAG 1: TA LÅNGLUNCH
¤ Långlunchen är en klockren postmodern asketisk övning. Den tränar ditt tålamod – effektivitetens största fiende. Genom att en timma om dagen bara låta tiden gå, trots att arbetsuppgifterna drar, skapar du en ny grundpuls i livet.

¤ Långlunchen ger relationerna näring. Effektivitet gör att man sluter sig, samtalet under lunchen öppnar dig för andra.

¤ Långlunchen avslöjar livslögnerna. Effektiviteten förblindar, genom att samtala påminns du om vad som är viktigt och sant.

DÖDSSYND NUMMER TVÅ: AMBITION
En skinande hem, en lyckad karriär, en vältränad kropp. Överallt uppmuntras viljan att vara perfekt. Ambitionen är den högpresterande samtidens dygd, vilket inte hindrar att den också ständigt höjer sitt varnande finger – se upp så att du inte blir en duktig flicka!

Ambitionen är en speciell form av självförtroende. Den förenar tron på att man kan kontrollera sitt liv med en bestämd bild av vad framgång är.

- Det handlar om att man fastnar i en idé om att det är DET HÄR jag måste uppnå, istället för att lita till att mitt liv kan bli bra på många olika sätt, säger Patrik Hagman.

Men bilden av kontroll är förljugen. Människan ingår alltid i ett sammanhang, vi är alltid påverkade av andras viljor, vanor och misstag – och av våra egna. Därför är ambitionen en dödssynd, den förnekar att mitt liv hänger ihop med andras.

- Priset vi betalar för ambitionen är rädslan för att misslyckas. Vi får svårt att leva i nuet.

På så sätt är ambitionen ofta ett uttryck för samhällets kontroll, den gör att vi beter oss så som samhället premierar – med pengar, makt och ära.

Det är inte konstigt att ambitionens last är stark. Den liknar nämligen en sann dygd: Hoppet. Men i motsats till ambitionen är hoppet inte beroende av mina egna drömmar och ansträngningar.

- Att leva hoppfullt är att leva i glädje över att vad som helst kan hända i livet.

FASTA DAG 2: TÖM KALENDERN
¤ En tom kalender hjälper dig att släppa fixeringen vid ett visst mål. Kanske upptäcker du att inte gör det du innerst inne vill.

¤ En tom kalender utmanar bilden av framgång. Den som planerar mindre säger att människans värde inte bygger på prestation.

¤ En tom kalender tränar dig i konsten att känna tillit.

DÖDSSYND NUMMER TRE: STATUS
Att statusjakten är en dödssynd råder inget tvivel om. Ingen har hört en chef be de anställda att bli mer statusmedvetna. Ordet klingar illa, och den som öppet söker en viss position döms ut som fåfäng.

Eftersom statusjakt är fult gömmer den sig ofta bakom en lockande mask: Identitet. I stället för att köpa saker för att medvetet nå högre status lurar vi oss själva att vi köper dem för att uttrycka vem vi är. Statusjakten är en av konsumtionssamhällets allra viktigaste stöttepelare.

- Reklamen säljer status. Statusen gör oss till lydiga undersåtar.

Suget efter status förvrider synen på frihet. Den säger att frihet är valfrihet, att kunna välja mellan olika sorters varor och tjänster. Den skapar en illusion av makt, makten att välja just det jag själv vill ha.

- Men kristen syn på frihet handlar om att vi är fria att göra det goda, inte fria att välja bland ett antal erbjudanden. I verkligheten är valfrihet en form av kontroll.

Statusens motsats har ett gammalmodigt namn, nämligen nåd. Nåden säger att man aldrig kan köpa oss till en position där man duger. Människovärdet är gratis.

FASTA DAG 3: KLÄ NER DIG
¤ Att klä ner sig utmanar illusionen om att du är det du bär eller äger. Är du modeslav – ta kjolen från 2009. Är du VD – gå i T-shirt.

¤ Att klä ner sig är att placera sig under någon annan, en paus från suget efter att känna sig överlägsen.

¤ Att klä ner sig är att välja bort. Att välja bort är att lära sig njuta, i motsats till vad statusjakten påstår. Det goda livet är inte att sätta guldkant på allt utan att uppleva skillnaden mellan vardag och fest.

DÖDSSYND NUMMER FYRA: INDIVIDUALISM
Individualismen färgar alla aspekter av livet. Skolornas läroplaner fostrar till självständighet och platsannonserna ropar efter självgående medarbetare.

Individualismens framsida är att den gör varje människa ansvarig för sina egna handlingar. Baksidan är att den får oss att tro att vi klarar oss utan andra. Den gör det till ett misslyckande att vara beroende. Därför är den en dödssynd, menar Patrik Hagman.

Individualismens följder ser vi runt omkring oss. Den gör att de sidor av livet där vi är behövande nedvärderas. Barndom, sjukdom, ålderdom – alla de tillfällen där människans kroppslighet blir uppenbar.

- Individen har ryckts ur sitt sammanhang. Det värsta som kan hända för många idag är att man måste tas om hand när man blir gammal. Att man upplever att det är kränkande för människovärdet att inte kunna klara sig själv, säger Patrik Hagman.

FASTA DAG 4: TA DIG VATTEN ÖVER HUVUDET
¤ Genom att ta dig vatten över huvudet tvingas du lita till din omgivning. Gör bara sådant du vet att du inte klarar på egen hand.

¤ Genom att ta dig vatten över huvudet utmanar du samtidens – och ditt eget – förakt för svaghet.

¤ Genom att ta dig vatten över huvudet tränar du dig i tacksamhet, individualismens bästa motgift.

DÖDSSYND NUMMER FEM: LIKGILTIGHET
Ha distans. Visa attityd. Likgiltigheten är en attraktiv kostym. Personer med den rätta coola framtoningen vinner omedelbart publikens hjärta. Den oberörde signalerar att han står över vardagens trivialiteter.

I teorin förfasas vi över likgiltigheten – vem ger sig själv nyårslöftet att bli lite mer blasé? I praktiken hänger vi oss dock åt den från morgon till kväll. Varje zappande timma i tv-soffan, varje gång vi passerar en hemlös.

- Likgiltighet är att se men inte ta in. Man tar inte till sig den moraliska reaktionen.

Likgiltigheten är en dödssynd som både bygger på och skapar avstånd till omvärlden. Den kan vara passiv, märkas i form av leda eller uttråkning. Den kan också vara aggressiv och övergå i avsky och äckel. Klasshatets och främlingsfientlighetens rot stavas likgiltighet.

FASTA DAG 5: VAR OIRONISK
¤ Att vara oironisk är likgiltighetens motmedel och en tuff uppgift för din coola fasad. Genom att svara ärligt på vardagsfrågor som ”Hur är läget?” desarmerar du dig själv.
¤ Att vara oironisk gör att du kommer i kontakt med andra. Genom att öppna dig blir du bättre på att lyssna till andra.

Han har sjungit Carola bättre än Carola själv, är flerfaldigt Grammisnominerad och har fått pris för sin goda klädsmak. Nu fyller han 40 och kommer med en ny skiva. Tomas Andersson Wij är popmusikens Clark Kent – doldis och superhjälte i samma person.

TEXT: BRITA HÄLL FOTO: THRON ULLBERG

Jag väntar en morgon vid hans grind, som i en bok av Astrid Lindgren. För att fullända liknelsen kommer han gående med en bricka kaffe och kakor.

Fast det är inte i sagan på landet vi befinner oss utan på trottoaren nedanför hans arbetslokal i Stockholm. Engångsbrickan av kartong kommer från ett café. Och det är in i verkligheten, bortom det romantiserande han strävar med sitt nya album. Som heter Romantiken och enligt honom själv är ”en brottning med de bilder och fantasier som styrt mig”.

I låten Sturm und Drang ser han tillbaka på sig själv och sina vänner som tonåringar:

Kommer ni ihåg hur det kändes då/ när tonen var så ren och intensiv/ I kärlek och musik, i fest och politik/ och hur allt det där förändra våra liv/ Vi var av kött och blod innan kriget kom/ och sköt på allt det vackra inom oss/ Kommer ni ihåg eller har ni glömt/ vi skingrades i höstens första blåst.

– Man är ganska klar som människa som sextonåring. Då har man intuitivt styrt in på en väg politiskt och hur man vill leva sitt liv, säger Tomas Andersson Wij när vi kommit upp till lokalen och halvvägs genom kaffet.

– Det finns något hos sextonåringen man inte får svika utan behöver ta med sig in i medelåldern och det finns annat man behöver kasta av sig.

Tomas Andersson Wij försöker nu bestämma vilka drömmar som ska få leva och vilka som måste dö. Att döda alla vore fegt och cyniskt, tycker han. Att låta alla leva vore naivt och oärligt.

Det handlar om synen på samhälle och politik men också på relationer. Många – inte minst män – har en romantisk bild av att de ska hitta en människa som ska göra dem hela. Ett självbedrägeri av det mer uthålliga slaget.

– Den romantiska kärleken har blivit ett substitut för den gud vi inte längre tror på. Vi letar efter någon som kan fullända oss. Alla över 27 vet att det inte fungerar, men vi har inget annat hopp.

Den där romantiska förhöjningen går att hitta i det andliga och när vi är närvarande i nuet, menar Tomas Andersson Wij. Men när vi söker den i relationer gör vi oss ofta bara illa, därför att våra förväntningar är så överdrivna.

– I en av låtarna sjunger jag att jag har ”sänkt mina förväntningar till slut”. Jag vet inte om det är riktigt sant, men jag hoppas en dag nå fram till en resignation som inte är bitter.

Fast det låter deppigt.

– Ja, men det är det verkligen inte. Mycket av det som har varit jobbigt i mitt liv har berott på för höga förväntningar, inte minst på andra människor. Jag har behövt andra för mycket. Det är inte fel att behöva andra, däremot att behöva dem för att bli hel, för att inte sjunka.

Hur hittar man fram till ett sundare behövande och mer realistiska förväntningar?

– Genom att bli besviken många gånger.

Kärleken han besjunger i dag är en prövande hemhörighet bortom idealiseringarna. I låten Romantiken: ”Jag är mera jag, du är mera du/men jag undrar ibland hur man lever nu/på lägre volt, på lägre spänning”. Längtan efter gemenskap, ett sammanhang, har varit ett tema både i musiken och i livet. Men det temat har tystnat nu. Delvis beror det på att han har bildat familj, vilket han tycker har gjort livet lättare på ett existentiellt plan.

Som artist har han kunnat flyta omkring i konstnärsvärlden en bit utanför samhället. Som pappa dras han in i en värld av föräldrasamtal och bostadsrättsmöten. Att bli bättre jordad i det vanliga livet är något han välkomnar.

Jag undrar ändå över det där med barndomens ensamhetskänslor, hur han lyckades bli av med dem. Såna kan ju vilja bita sig fast, oavsett hur många bra människor man träffar senare i livet. Tomas Andersson Wij tror att man både behöver acceptera livet som det är och utmana bilden av sig själv som avvikande:

– Känslan av ensamhet tror jag ofta handlar om att man lever i strid med det som är. Man drar sig undan och tar avstånd från både sig själv och andra. Det finns en otrolig kraft i att acceptera saker, att se sanningen om sig själv och världen i vitögat.

– Ofta säger människor ”man är alltid ensam”. Men jag vet inte om jag håller med om det. När jag tycker att jag har skrivit om det mest privata av allt, det är då jag har fått mest brev om att folk har känt igen sig. Vi är otroligt lika varandra. Vi bär på liknande erfarenheter, det finns så många att dela det med.

Tomas Andersson Wij är uppvuxen inom frikyrkan och tog till sig alla stora ord och höga ideal som han sedan alltid har haft svårt att efterleva.

– Ända sen jag började tänka har jag försökt skaffa mig ett språk för min tro. Jag tror att jag längtat mycket efter en stark, självklar tro. Jag har sett att det är nånting bra. Men för mig har det mer varit ett hopp om Gud än en stark tro. Jag har ofta hamnat i huvudet än i stället för i hjärtat. Det är de fina formuleringarna om Gud som drivit mig framåt. Och när jag insåg det blev jag bedrövad. Jag kände att jag orkar inte anstränga mig så mycket. Jag struntar i att kalla mig nånting, så får vi se. Och jag befinner mig fortfarande i ”vi får se”-stadiet.

– Jag har nog ändå en upplevelse av att världen också är andlig, att det finns nånting strax utanför synfältet och som vi kan komma i kontakt med. Jag kan känna mig så invaderad av media, av ränteläget och statusuppdaterandet. Jag vill riva bort lagret av brus vi hela tiden har inpå oss. Det är andlighet för mig.

Vilka drömmar har du kommit fram till ska få leva?

– Jag försöker vara rädd om renheten i vissa känslor. Förmågan att fortsätta vara öppen – det är en stor utmaning när man blir äldre. Det finns en frestelse att stänga om sig och säga att jag vet vad jag vill. ”Du får ta mig som jag är”, jag hatar när folk säger så! Så självgod vill jag inte vara. Jag vill fortsätta försöka bli en bättre person.

Har du något av det draget själv?

– Jo. Men jag är inte så självgod, mitt problem är mer det motsatta. Jag är väldigt sträng mot mig själv.

Beror det på att du har höga ideal?

– Delvis. Det kommer också från det kristna. Många med min bakgrund bär på ett Jesuskomplex, att man ska vara så god. Men vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Varning för de goda människorna, deras förmåga till ondska är kolossal!

Varför?

– Man förtränger de dåliga sidorna hos sig själv och då får det mörka en helt annan makt.

När Tomas Andersson Wij blir gammal vill han vara ”en nyfiken, vänligt stämd person”. Vreden behåller han gärna, till exempel är han argare nu politiskt än han nånsin var som sextonåring. Men fredligare i sitt inre skulle han vilja bli. I stället för kritisk och ilsken: försonad och snäll. En dröm som inte känns omöjlig alls.

Fakta:
TOMAS ANDERSSON WIJ
Debut som skivartist 1998. Aktuell med Romantiken på CD och vinyl och en bok med ett urval av låttexterna genom åren (Sånger, Modernista förlag). Turnéstart i Luleå den 17 februari, avslut i Köpenhamn den 5 april (alla datum på tomasanderssonwij.com). Även verksam som journalist. Sjöng Carolas Evighet till akustisk gitarr vid Melodifestivalen 2007.

Kanelbullen, kåldomen och kladdkakan – alla har de en egen dag på året. Men varför bara fira det som kan stoppas i munnen? Amos föreslår fem nya dagar att fira 2012. Dagar då vi går på tvärs mot tidsandan och förhoppningsvis gör världen lite bättre.

20 februari

Slarvighetens dag. Lämna disken i drivor, låt bli att slutföra saker du påbörjat. I dag övar du dig att bli vän med din egen otillräcklighet.

3 maj

Asociala dagen. Du är hemma och undviker all kontakt med yttervärlden. Fira att människans värde inte mäts i hur smidig och trevlig hon är.

12 juli

Fulhetens dag. Klä dig risigt, undvik speglar, njut av ditt otvättade hår. I dag demonstrerar du för rätten att inte bli bedömd efter sitt yttre.

25 september

Alla soffpotatisars dag. Soffläge och ett överdåd av snabba kolhydrater. Fira att livets mening inte sitter i en vältrimmad kropp.

17 november

Prestigelösa dagen. Ge andra din odelade uppmärksamhet. Om du blir kritiserad, låt bli att gå till försvar. En dag då ditt ego får välbehövlig vila.

Niklas Rådström, författare och dramatiker, har tagit ett samlat grepp om Gamla och Nya Testamentet i föreställningen Bibeln som har premiär på Göteborgs Stadsteater den 17 februari.

Att göra hela Bibeln som teaterpjäs! Är det inte att ta sig vatten över huvudet?

- Det enkla svaret på frågan är väl: Jo. Det är naturligtvis ett så rikt material att det är omöjligt att kunna låta mer än en bråkdel hitta sin gestaltning på scen. Å andra sidan sker det ju hela tiden i hur människor i alla tider tolkat och omtolkat dessa böcker.

Hur kom idén upp?

- Förmodligen av misstag, ingen skulle väl rakt av ens tänka att det var möjligt. Regissören Stefan Metz hade förberett en annan större föreställning som aldrig kunde genomföras och då kom idén upp. Jag fick frågan för två år sedan när jag var ute och köpte julgran, ett tidens tecken. Jag svarade genast ja. Det passade mig på många sätt, jag hade redan sysslat med Bibeln i några år då.

Vad är det ni vill berätta?

- Allt i detta bibliotek av böcker går naturligtvis inte att gestalta, utan vi försöker ta ett grepp om hela Bibeln från skapelse till Uppenbarelsebok. Den genomgående berättelsen handlar om Guds relation till människorna och människornas relation till Gud.

Var det svårt att göra ett relevant urval bland texterna?

- Det handlar inte om att göra någon slags Readers Digest eller Greatest Hits- urval, utan att undersöka vilka dramatiska linjer som binder samman dessa texter. Det svåra är att komma texterna nära utan att betrakta dem genom två tusen år av tolkningstraditioner.

Har du följt det bibliska språket eller skriver du ditt eget språk?

- Den bibelsprängde kommer nog både känna sig hemma i språket och få det förnyat för sig.

Vad har Bibeln att säga oss människor idag?

- Vad vi än tror på så går det inte att komma ifrån att detta rör sig om texter som haft enorm betydelse för vår egen självbild. Därför tror jag att det är viktigt att vara i dialog med dem. Det är också viktigt att det sker med respekt för både tro och tvivel.

Foto: Foto Aorta