För dig som vill ha större utmaning än en godisfri vecka. Följ med Amos på en 5-dagarsfasta från de mest frestande dödssynderna just nu.

Efter Långsamhetens lov – nu kommer Långlunchens. Tio år efter Owe Wikströms läsarsuccé presenterar teologen Patrik Hagman en ny vardagsrevolt för ett nytt decennium. Eller ny och ny – uppdaterad är kanske en bättre beskrivning, med tanke på att inspirationen är långt mer än tusen år gammal.

Det handlar om dödssynder. Girighet, Vrede, Högmod… De flesta av oss har hört talas om kyrkans svarta lista, sedan länge en del av det kulturella allmängodset. Dessvärre är den rejält missförstådd, säger Patrik Hagman, författare till boken med den allt annat än publikfriande titeln Om kristet motstånd.

Ta Frosseri, en last som varje viktmedveten västerlänning känner till. Men frosseri handlar inte främst om att det är fel att föräta sig på choklad eller ge efter för en impuls.

- Frosseri är en dödssynd därför att det får oss att tvivla på själva idén om att leva annorlunda.

Drömmen om ett annat liv, en annan värld. Räck upp handen du som aldrig haft den. Enligt Patrik Hagman är det en grundläggande moralisk reaktion. Det är känslan av att ”så här kan vi inte hålla på!”. Ett behov av att bjuda motstånd – mot orättvisor och miljöproblem, mot ordningen som gör att jag har en T-shirt sydd av barnhänder.

Dödssynder är allt det som får oss att upprätthålla denna ordning, trots att vårt samvete säger att det är fel. Det handlar om de ideal som samhället officiellt tar avstånd från, men samtidigt uppmanar till i praktiken. Och som vi lydigt följer. Dödssynderna är laster som klär om till dygd.

Som Status. Alla vet att det är fult att kämpa för högre status. Samtidigt drivs vi till att ständigt förbättra vår position, genom saker eller titlar. Hagmans lista över dödssynder 2012 består av ytterligare fyra: Effektivitet, Ambition, Likgiltighet och Individualism.

Fasta som systemkritik. Traditionen är lång, även om det i vår tid mest kommit att bli en punktmarkering av en och annan privat ovana. Patrik Hagman beskriver fastan – eller askesen – som den tredje vägen.

Den som vill förändra samhället har annars två huvudspår. Det ena är väpnat uppror – inte så relevant hos oss, men aktuellt nu senast i arabvärlden, där risken är stor att en ny diktator ersätter en annan. Det andra är reformpolitik – att försöka påverka beslut. Men inte heller där är resultaten så uppmuntrande, tycker Hagman. Se på Barack Obama, den kanske mäktigaste personen i hela världen. Inte ens han har kunnat göra det han vill.

- Det verkar svårt att ändra orättfärdiga system ovanifrån. Vad har vi då kvar? Jo, frågan om hur vi lever själva. Att jag tar små beslut som syns i offentligheten.

Den som avstår formar sig själv och världen, är tanken. Om vi vill kan vi bli andra människor än dem som de kommersiella krafterna vill göra oss till, och därmed förändra samhället i grunden.

- Om jag börjar köpa ekologisk mjölk, tar exemplet över. Det får en egen kraft och gör att jag börjar fundera över matinköp, köttkonsumtion eller bilresor.

Vilken av dagens fem dödssynder är du själv oftast offer för?

- Ambitionen! Absolut. Jag jobbar i den akademiska världen. Där är allt inriktat på att man ska bli publicerad och skaffa sig meriter.

Med Patrik Hagmans bok som grund har vi utformat en 5-dagarsfasta där vår tids dödssynder rannsakas. Vad offrar den effektive? Vad är ambitionens konsekvens? Följ med på en resa genom lasterna.

DÖDSSYND NUMMER ETT: EFFEKTIVITET
Kolla jobbmejlen på väg till kontoret. Arbeta över. Skippa fikarasten. Säg den som inte får guldstjärnevittring av att vara effektiv. Effektiviteten fångar flera av samtidens mest åtråvärda adjektiv på ett bräde – snabbt, smart och smidigt. Självklart är den arbetslivets stora dödssynd.

Motiven kan skifta. Den effektive kan drivas av att viljan passa in eller bli godkänd. Kanske handlar det om en kamp för att hålla kaos på avstånd.

Oavsett vilket gör effektiviteten att vi får svårt att se vad som är viktigt. Den förvandlar medel till mål, gör det till en vana att arbeta så mycket att andra sidor av livet blir lidande. Den effektiva människan har inte förmåga eller lust att ifrågasätta konsekvenserna av det man gör eller det sätt man gör det på. Hon har inte tid, skriver Patrik Hagman.

- Effektiviteten är det som förvandlar människor till kuggar i maskineriet som driver världen mot större orättvisor och sinande resurser.

På ytan ifrågasätts effektiviteten. Den beskrivs som ett stort samhällsproblem. Slimmade arbetsplatser med utbrända medarbetare, prispressade demensboenden med vanskötta gamla – få förnekar att jakten på effektivitet har ett pris. Men i praktiken är ordet politikens övergripande mål, menar Hagman.

- Ideologin har försvunnit från politiken. Effektivitetstänkandet har fått ersätta idén om det goda samhället.

Effektiviteten är en mästare på att förklä sig. Den får den som sliter att känna sig ödmjuk: Se vad jag offrar! Frågan är vad man offrar sig för.

- Den effektive offrar sig av rädsla eller vinning. Den ödmjuke offrar sig av kärlek.

FASTA DAG 1: TA LÅNGLUNCH
¤ Långlunchen är en klockren postmodern asketisk övning. Den tränar ditt tålamod – effektivitetens största fiende. Genom att en timma om dagen bara låta tiden gå, trots att arbetsuppgifterna drar, skapar du en ny grundpuls i livet.

¤ Långlunchen ger relationerna näring. Effektivitet gör att man sluter sig, samtalet under lunchen öppnar dig för andra.

¤ Långlunchen avslöjar livslögnerna. Effektiviteten förblindar, genom att samtala påminns du om vad som är viktigt och sant.

DÖDSSYND NUMMER TVÅ: AMBITION
En skinande hem, en lyckad karriär, en vältränad kropp. Överallt uppmuntras viljan att vara perfekt. Ambitionen är den högpresterande samtidens dygd, vilket inte hindrar att den också ständigt höjer sitt varnande finger – se upp så att du inte blir en duktig flicka!

Ambitionen är en speciell form av självförtroende. Den förenar tron på att man kan kontrollera sitt liv med en bestämd bild av vad framgång är.

- Det handlar om att man fastnar i en idé om att det är DET HÄR jag måste uppnå, istället för att lita till att mitt liv kan bli bra på många olika sätt, säger Patrik Hagman.

Men bilden av kontroll är förljugen. Människan ingår alltid i ett sammanhang, vi är alltid påverkade av andras viljor, vanor och misstag – och av våra egna. Därför är ambitionen en dödssynd, den förnekar att mitt liv hänger ihop med andras.

- Priset vi betalar för ambitionen är rädslan för att misslyckas. Vi får svårt att leva i nuet.

På så sätt är ambitionen ofta ett uttryck för samhällets kontroll, den gör att vi beter oss så som samhället premierar – med pengar, makt och ära.

Det är inte konstigt att ambitionens last är stark. Den liknar nämligen en sann dygd: Hoppet. Men i motsats till ambitionen är hoppet inte beroende av mina egna drömmar och ansträngningar.

- Att leva hoppfullt är att leva i glädje över att vad som helst kan hända i livet.

FASTA DAG 2: TÖM KALENDERN
¤ En tom kalender hjälper dig att släppa fixeringen vid ett visst mål. Kanske upptäcker du att inte gör det du innerst inne vill.

¤ En tom kalender utmanar bilden av framgång. Den som planerar mindre säger att människans värde inte bygger på prestation.

¤ En tom kalender tränar dig i konsten att känna tillit.

DÖDSSYND NUMMER TRE: STATUS
Att statusjakten är en dödssynd råder inget tvivel om. Ingen har hört en chef be de anställda att bli mer statusmedvetna. Ordet klingar illa, och den som öppet söker en viss position döms ut som fåfäng.

Eftersom statusjakt är fult gömmer den sig ofta bakom en lockande mask: Identitet. I stället för att köpa saker för att medvetet nå högre status lurar vi oss själva att vi köper dem för att uttrycka vem vi är. Statusjakten är en av konsumtionssamhällets allra viktigaste stöttepelare.

- Reklamen säljer status. Statusen gör oss till lydiga undersåtar.

Suget efter status förvrider synen på frihet. Den säger att frihet är valfrihet, att kunna välja mellan olika sorters varor och tjänster. Den skapar en illusion av makt, makten att välja just det jag själv vill ha.

- Men kristen syn på frihet handlar om att vi är fria att göra det goda, inte fria att välja bland ett antal erbjudanden. I verkligheten är valfrihet en form av kontroll.

Statusens motsats har ett gammalmodigt namn, nämligen nåd. Nåden säger att man aldrig kan köpa oss till en position där man duger. Människovärdet är gratis.

FASTA DAG 3: KLÄ NER DIG
¤ Att klä ner sig utmanar illusionen om att du är det du bär eller äger. Är du modeslav – ta kjolen från 2009. Är du VD – gå i T-shirt.

¤ Att klä ner sig är att placera sig under någon annan, en paus från suget efter att känna sig överlägsen.

¤ Att klä ner sig är att välja bort. Att välja bort är att lära sig njuta, i motsats till vad statusjakten påstår. Det goda livet är inte att sätta guldkant på allt utan att uppleva skillnaden mellan vardag och fest.

DÖDSSYND NUMMER FYRA: INDIVIDUALISM
Individualismen färgar alla aspekter av livet. Skolornas läroplaner fostrar till självständighet och platsannonserna ropar efter självgående medarbetare.

Individualismens framsida är att den gör varje människa ansvarig för sina egna handlingar. Baksidan är att den får oss att tro att vi klarar oss utan andra. Den gör det till ett misslyckande att vara beroende. Därför är den en dödssynd, menar Patrik Hagman.

Individualismens följder ser vi runt omkring oss. Den gör att de sidor av livet där vi är behövande nedvärderas. Barndom, sjukdom, ålderdom – alla de tillfällen där människans kroppslighet blir uppenbar.

- Individen har ryckts ur sitt sammanhang. Det värsta som kan hända för många idag är att man måste tas om hand när man blir gammal. Att man upplever att det är kränkande för människovärdet att inte kunna klara sig själv, säger Patrik Hagman.

FASTA DAG 4: TA DIG VATTEN ÖVER HUVUDET
¤ Genom att ta dig vatten över huvudet tvingas du lita till din omgivning. Gör bara sådant du vet att du inte klarar på egen hand.

¤ Genom att ta dig vatten över huvudet utmanar du samtidens – och ditt eget – förakt för svaghet.

¤ Genom att ta dig vatten över huvudet tränar du dig i tacksamhet, individualismens bästa motgift.

DÖDSSYND NUMMER FEM: LIKGILTIGHET
Ha distans. Visa attityd. Likgiltigheten är en attraktiv kostym. Personer med den rätta coola framtoningen vinner omedelbart publikens hjärta. Den oberörde signalerar att han står över vardagens trivialiteter.

I teorin förfasas vi över likgiltigheten – vem ger sig själv nyårslöftet att bli lite mer blasé? I praktiken hänger vi oss dock åt den från morgon till kväll. Varje zappande timma i tv-soffan, varje gång vi passerar en hemlös.

- Likgiltighet är att se men inte ta in. Man tar inte till sig den moraliska reaktionen.

Likgiltigheten är en dödssynd som både bygger på och skapar avstånd till omvärlden. Den kan vara passiv, märkas i form av leda eller uttråkning. Den kan också vara aggressiv och övergå i avsky och äckel. Klasshatets och främlingsfientlighetens rot stavas likgiltighet.

FASTA DAG 5: VAR OIRONISK
¤ Att vara oironisk är likgiltighetens motmedel och en tuff uppgift för din coola fasad. Genom att svara ärligt på vardagsfrågor som ”Hur är läget?” desarmerar du dig själv.
¤ Att vara oironisk gör att du kommer i kontakt med andra. Genom att öppna dig blir du bättre på att lyssna till andra.

Han har sjungit Carola bättre än Carola själv, är flerfaldigt Grammisnominerad och har fått pris för sin goda klädsmak. Nu fyller han 40 och kommer med en ny skiva. Tomas Andersson Wij är popmusikens Clark Kent – doldis och superhjälte i samma person.

TEXT: BRITA HÄLL FOTO: THRON ULLBERG

Jag väntar en morgon vid hans grind, som i en bok av Astrid Lindgren. För att fullända liknelsen kommer han gående med en bricka kaffe och kakor.

Fast det är inte i sagan på landet vi befinner oss utan på trottoaren nedanför hans arbetslokal i Stockholm. Engångsbrickan av kartong kommer från ett café. Och det är in i verkligheten, bortom det romantiserande han strävar med sitt nya album. Som heter Romantiken och enligt honom själv är ”en brottning med de bilder och fantasier som styrt mig”.

I låten Sturm und Drang ser han tillbaka på sig själv och sina vänner som tonåringar:

Kommer ni ihåg hur det kändes då/ när tonen var så ren och intensiv/ I kärlek och musik, i fest och politik/ och hur allt det där förändra våra liv/ Vi var av kött och blod innan kriget kom/ och sköt på allt det vackra inom oss/ Kommer ni ihåg eller har ni glömt/ vi skingrades i höstens första blåst.

– Man är ganska klar som människa som sextonåring. Då har man intuitivt styrt in på en väg politiskt och hur man vill leva sitt liv, säger Tomas Andersson Wij när vi kommit upp till lokalen och halvvägs genom kaffet.

– Det finns något hos sextonåringen man inte får svika utan behöver ta med sig in i medelåldern och det finns annat man behöver kasta av sig.

Tomas Andersson Wij försöker nu bestämma vilka drömmar som ska få leva och vilka som måste dö. Att döda alla vore fegt och cyniskt, tycker han. Att låta alla leva vore naivt och oärligt.

Det handlar om synen på samhälle och politik men också på relationer. Många – inte minst män – har en romantisk bild av att de ska hitta en människa som ska göra dem hela. Ett självbedrägeri av det mer uthålliga slaget.

– Den romantiska kärleken har blivit ett substitut för den gud vi inte längre tror på. Vi letar efter någon som kan fullända oss. Alla över 27 vet att det inte fungerar, men vi har inget annat hopp.

Den där romantiska förhöjningen går att hitta i det andliga och när vi är närvarande i nuet, menar Tomas Andersson Wij. Men när vi söker den i relationer gör vi oss ofta bara illa, därför att våra förväntningar är så överdrivna.

– I en av låtarna sjunger jag att jag har ”sänkt mina förväntningar till slut”. Jag vet inte om det är riktigt sant, men jag hoppas en dag nå fram till en resignation som inte är bitter.

Fast det låter deppigt.

– Ja, men det är det verkligen inte. Mycket av det som har varit jobbigt i mitt liv har berott på för höga förväntningar, inte minst på andra människor. Jag har behövt andra för mycket. Det är inte fel att behöva andra, däremot att behöva dem för att bli hel, för att inte sjunka.

Hur hittar man fram till ett sundare behövande och mer realistiska förväntningar?

– Genom att bli besviken många gånger.

Kärleken han besjunger i dag är en prövande hemhörighet bortom idealiseringarna. I låten Romantiken: ”Jag är mera jag, du är mera du/men jag undrar ibland hur man lever nu/på lägre volt, på lägre spänning”. Längtan efter gemenskap, ett sammanhang, har varit ett tema både i musiken och i livet. Men det temat har tystnat nu. Delvis beror det på att han har bildat familj, vilket han tycker har gjort livet lättare på ett existentiellt plan.

Som artist har han kunnat flyta omkring i konstnärsvärlden en bit utanför samhället. Som pappa dras han in i en värld av föräldrasamtal och bostadsrättsmöten. Att bli bättre jordad i det vanliga livet är något han välkomnar.

Jag undrar ändå över det där med barndomens ensamhetskänslor, hur han lyckades bli av med dem. Såna kan ju vilja bita sig fast, oavsett hur många bra människor man träffar senare i livet. Tomas Andersson Wij tror att man både behöver acceptera livet som det är och utmana bilden av sig själv som avvikande:

– Känslan av ensamhet tror jag ofta handlar om att man lever i strid med det som är. Man drar sig undan och tar avstånd från både sig själv och andra. Det finns en otrolig kraft i att acceptera saker, att se sanningen om sig själv och världen i vitögat.

– Ofta säger människor ”man är alltid ensam”. Men jag vet inte om jag håller med om det. När jag tycker att jag har skrivit om det mest privata av allt, det är då jag har fått mest brev om att folk har känt igen sig. Vi är otroligt lika varandra. Vi bär på liknande erfarenheter, det finns så många att dela det med.

Tomas Andersson Wij är uppvuxen inom frikyrkan och tog till sig alla stora ord och höga ideal som han sedan alltid har haft svårt att efterleva.

– Ända sen jag började tänka har jag försökt skaffa mig ett språk för min tro. Jag tror att jag längtat mycket efter en stark, självklar tro. Jag har sett att det är nånting bra. Men för mig har det mer varit ett hopp om Gud än en stark tro. Jag har ofta hamnat i huvudet än i stället för i hjärtat. Det är de fina formuleringarna om Gud som drivit mig framåt. Och när jag insåg det blev jag bedrövad. Jag kände att jag orkar inte anstränga mig så mycket. Jag struntar i att kalla mig nånting, så får vi se. Och jag befinner mig fortfarande i ”vi får se”-stadiet.

– Jag har nog ändå en upplevelse av att världen också är andlig, att det finns nånting strax utanför synfältet och som vi kan komma i kontakt med. Jag kan känna mig så invaderad av media, av ränteläget och statusuppdaterandet. Jag vill riva bort lagret av brus vi hela tiden har inpå oss. Det är andlighet för mig.

Vilka drömmar har du kommit fram till ska få leva?

– Jag försöker vara rädd om renheten i vissa känslor. Förmågan att fortsätta vara öppen – det är en stor utmaning när man blir äldre. Det finns en frestelse att stänga om sig och säga att jag vet vad jag vill. ”Du får ta mig som jag är”, jag hatar när folk säger så! Så självgod vill jag inte vara. Jag vill fortsätta försöka bli en bättre person.

Har du något av det draget själv?

– Jo. Men jag är inte så självgod, mitt problem är mer det motsatta. Jag är väldigt sträng mot mig själv.

Beror det på att du har höga ideal?

– Delvis. Det kommer också från det kristna. Många med min bakgrund bär på ett Jesuskomplex, att man ska vara så god. Men vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Varning för de goda människorna, deras förmåga till ondska är kolossal!

Varför?

– Man förtränger de dåliga sidorna hos sig själv och då får det mörka en helt annan makt.

När Tomas Andersson Wij blir gammal vill han vara ”en nyfiken, vänligt stämd person”. Vreden behåller han gärna, till exempel är han argare nu politiskt än han nånsin var som sextonåring. Men fredligare i sitt inre skulle han vilja bli. I stället för kritisk och ilsken: försonad och snäll. En dröm som inte känns omöjlig alls.

Fakta:
TOMAS ANDERSSON WIJ
Debut som skivartist 1998. Aktuell med Romantiken på CD och vinyl och en bok med ett urval av låttexterna genom åren (Sånger, Modernista förlag). Turnéstart i Luleå den 17 februari, avslut i Köpenhamn den 5 april (alla datum på tomasanderssonwij.com). Även verksam som journalist. Sjöng Carolas Evighet till akustisk gitarr vid Melodifestivalen 2007.

Kanelbullen, kåldomen och kladdkakan – alla har de en egen dag på året. Men varför bara fira det som kan stoppas i munnen? Amos föreslår fem nya dagar att fira 2012. Dagar då vi går på tvärs mot tidsandan och förhoppningsvis gör världen lite bättre.

20 februari

Slarvighetens dag. Lämna disken i drivor, låt bli att slutföra saker du påbörjat. I dag övar du dig att bli vän med din egen otillräcklighet.

3 maj

Asociala dagen. Du är hemma och undviker all kontakt med yttervärlden. Fira att människans värde inte mäts i hur smidig och trevlig hon är.

12 juli

Fulhetens dag. Klä dig risigt, undvik speglar, njut av ditt otvättade hår. I dag demonstrerar du för rätten att inte bli bedömd efter sitt yttre.

25 september

Alla soffpotatisars dag. Soffläge och ett överdåd av snabba kolhydrater. Fira att livets mening inte sitter i en vältrimmad kropp.

17 november

Prestigelösa dagen. Ge andra din odelade uppmärksamhet. Om du blir kritiserad, låt bli att gå till försvar. En dag då ditt ego får välbehövlig vila.

Niklas Rådström, författare och dramatiker, har tagit ett samlat grepp om Gamla och Nya Testamentet i föreställningen Bibeln som har premiär på Göteborgs Stadsteater den 17 februari.

Att göra hela Bibeln som teaterpjäs! Är det inte att ta sig vatten över huvudet?

- Det enkla svaret på frågan är väl: Jo. Det är naturligtvis ett så rikt material att det är omöjligt att kunna låta mer än en bråkdel hitta sin gestaltning på scen. Å andra sidan sker det ju hela tiden i hur människor i alla tider tolkat och omtolkat dessa böcker.

Hur kom idén upp?

- Förmodligen av misstag, ingen skulle väl rakt av ens tänka att det var möjligt. Regissören Stefan Metz hade förberett en annan större föreställning som aldrig kunde genomföras och då kom idén upp. Jag fick frågan för två år sedan när jag var ute och köpte julgran, ett tidens tecken. Jag svarade genast ja. Det passade mig på många sätt, jag hade redan sysslat med Bibeln i några år då.

Vad är det ni vill berätta?

- Allt i detta bibliotek av böcker går naturligtvis inte att gestalta, utan vi försöker ta ett grepp om hela Bibeln från skapelse till Uppenbarelsebok. Den genomgående berättelsen handlar om Guds relation till människorna och människornas relation till Gud.

Var det svårt att göra ett relevant urval bland texterna?

- Det handlar inte om att göra någon slags Readers Digest eller Greatest Hits- urval, utan att undersöka vilka dramatiska linjer som binder samman dessa texter. Det svåra är att komma texterna nära utan att betrakta dem genom två tusen år av tolkningstraditioner.

Har du följt det bibliska språket eller skriver du ditt eget språk?

- Den bibelsprängde kommer nog både känna sig hemma i språket och få det förnyat för sig.

Vad har Bibeln att säga oss människor idag?

- Vad vi än tror på så går det inte att komma ifrån att detta rör sig om texter som haft enorm betydelse för vår egen självbild. Därför tror jag att det är viktigt att vara i dialog med dem. Det är också viktigt att det sker med respekt för både tro och tvivel.

Foto: Foto Aorta

P som i punk och provokation. Och den här gången har Johan Johansson, ”Punkfarsan” kallad, tagit i ordentligt. Han poserar som 1) korsfäst mot 2) en svensk flagga och 3) kommer med ett nytt album med tydliga religiösa influenser.

Det verkar som om det är möjligt att gå mot strömmen åt olika håll samtidigt. Vilket innebär att flera målgrupper kommer att bli arga, fast inte på samma saker. De som anser att han hädar, de som tycker att han är för religiös och de som tolkar honom som främlingsfientlig. Samt de som tror att han bara vill retas.

Vi måste ta tillbaka Jesus från Kristdemokraterna och Runar och flaggan från kungen och Sverigedemokraterna, säger Johan Johansson till tidningen ETC. Att han kallar sig ateist hindrar inte att han har Jesus som förebild. I likhet med Jesus säger Johansson bestämt nej till alla former av skenhelighet och hyckleri.

I låten Plocka fram Jesus i dig predikar han frejdigare än många präster. Budskapet är att vi ska vara goda. Lev upp till dina ideal, visa vem du är genom handling i stället för prat, sjunger Johan Johansson. Samt döm inte andra. ”Kasta sten är vilsna mänskors grej, plocka fram Jesus i dig.”

”Döm inte, så blir ni inte dömda”, säger Jesus i Matteusevangeliet. Ateisten tolkar Nya testamentet. Det blir inte mer punk än så.

BRITA HÄLL

Foto: Jeanette Andersson

FOTO: LEIF HANSEN

Världens ensammaste folk vill tala om livet men har glömt hur man gör.

Måndag morgon och samling vid kaffeautomaten. Hur var helgen? Jo, tack. Barn som skulle skjutsas. Renovering. Reafynd. Korta repliker som studsar mot varandra men aldrig möts. Såg jag ens den jag talade med i ögonen?

Som en skruvad, uppstorad version av allas våra slentrianmässiga kontaktförsök är Staffan Malmbergs Världens ensammaste plats, hans andra roman efter den rosade debuten Aj människa 2007.

En handfull individer möts i ett rum. Det är den rasande, smygsupande läraren Ragna, den arbetslöse Konrad, Inga-Lill som pratar med sin teve och förståndshandikappade Ove.

De har samlats för gruppsamtal av oklar karaktär. De väntar på ledaren som aldrig kommer. Istället börjar de söka kontakt på egen hand, och efter ett antal träffar växer ett sorgkantat men riktigt möte fram.

-          Romanen kom till i en upplevelse av att den existentiella distansen mellan människor ökat, säger Staffan Malmberg.

Han är psykolog och arbetar som analytiker på rikspolisstyrelsen. Det var upptäckter i jobbet som fick honom att skriva. Han förundrades över att människor så ofta kom med frågor som de aldrig anförtrott sina närmaste. Man tvivlade på de anhörigas tid, ork eller intresse.

-          Man talar inte med sina närmaste om svåra saker. Det är som att de existentiella frågorna institutionaliserats.

Den mellanmänskliga ordlösheten. Den är ensamhetens konsekvens. Inte för inte låter Staffan Malmberg sin roman utspelas på Kungsholmen, mitt i huvudstaden – Stockholm har störst andel ensamhushåll i Sverige, som har störst andel ensamhushåll i världen.

Är också det ytliga småsnacket som störst just här? Staffan Malmberg beskriver det urbana livets tomprat som symtom på hungern efter substans.

-          Ingen vill börja ett samtal som ställer krav på personligt engagemang. Men om någon ändå inleder ett sånt är det snarare så att ingen vill sluta. Som att det finns ett uppdämt behov av att se mer av varandra än vi vågar fråga efter eller visa.

Samtiden kan alltid betraktas från flera håll. Den som vill kan se en tid då ny teknik öppnat för en flod av egotrippande monologer.

Den som vill kan också se nätbikterna som en motrörelse mot beröringsskräcken inför livsfrågorna. När journalisten Johanna Koljonen, under vinjetten #prataomdet, twittrade om sina erfarenheter av sexualitetens gråzoner, startade hon ett kollektivt djupsamtal med deltagare långt utanför landets gränser.

Det finns mycket att vinna på att ordlösheten bryts. I sin avhandling tidigare i år visade religionspsykologen Cecilia Meldner hur den sekulariserade människan lider av existentiell ohälsa. Känslan av mening, helhet och sammanhang saknas. Hon föreslår att vården inrättar icke-religiösa kurser och samtal där de sjuka kan utveckla verktyg för att bemästra livet.

Vem är du? Vad tänker du? Vad känner du? Frågor om sorg, mening och besvikelse följer alla, inte bara dem vars nedstämdhet slutar i ett möte med vården. För varje person som blir arbetslös är det en livskris. Men fikarummet tillåter bara frågor om ekonomi.

Det är en tragedi att den sociala konvenansen är så trång att vi glömt bort orden för livsfrågorna. Det finns bara en sak att göra: prata om det.

Barnsligt bra. Treåringen inom dig visar vägen till en fröjdefull jul.

TEXT: KRISTINA LINDH

Barnasinne. Vad är det? Att dratta på ändan i tv:s lekprogram eller att krydda inredningen med skojig kitsch? Att ha klädstil som en 14-åring eller att äta godis mitt i veckan?

Barnet är ett vanskligt ideal. Ändå har det stått sig starkt genom alla tider. Ofta romantiserat; livets början som ett vitt ark. Ibland förstorat; barndomens händelser som roten till alla våra tillkortakommanden senare i livet.

Inte minst religionen pekar på barnet. Kristendomen börjar där. Det var en gång en krubba med en bebis, säger kyrkan. Jesus ord om att den som vill komma till himlen måste bli som ett barn klassas som ett av Bibelns centrala.

- Den som gör barnet till ideal måste precisera vad han menar, även kyrkan.

Det säger Lena Fagéus, präst och legitimerad psykoterapeut. Hon har själv hänvisat till bibelordet, och mötts av protester. Som en av hennes studenter utbrast en gång: ”Det finns ju massor av saker man inte vill efterlikna hos ett barn!”

Så är det förstås, säger hon. Särskilt i vår tid, präglad av psykologisk medvetenhet. Att vara som ett barn har blivit detsamma som att regrediera, att bete sig barnsligt. Det är när vi ser någon bli aggressiv eller ledsen som vi tänker ”Oj, där tittade det lilla barnet fram!”.

- Om du träffade en vuxen som var som en treåring skulle du inte stå ut.

Samtidigt är det just treåringens egenskaper som Bibeln talar om, tror Lena Fagéus. Eller som det heter på fackpråk: childlike qualities.

- Att vara som ett barn handlar för mig om att känna sig självklar. Att hitta tillbaka till tiden innan man fick det där rastret, självkritiken. En treåring tar för givet att alla vill vara med henne.

Att vara inifrånstyrd, inte så upptagen av hur andra reagerar. Att mogna men ändå ha kvar sin frimodighet. Det är vad barnasinne handlar om.

Lena Fagéus påminner om åldrarna inom oss, sjuåringen, tolvåringen och alla de andra som alltid är aktiva, oavsett hur många år vi levt. Det är inte rättvist att enbart skylla bristerna på dem, säger hon. De inre barnen är minst lika ofta närvarande i alla de stunder då livet känns bra. Grejen är att vi inte tänker på det.

- Varje gång du blir berörd, rörd eller förundrad är det dina tidigaste erfarenheter som kopplas på. Att bli som ett barn handlar om att återknyta till en känsla av tillit.

Julens barnideal då? Det är knappast en treåring som ligger i stallet.

Sårbarhet, säger Lena Fagéus. Barnet i krubban är den behövande, värnlösa människan. Den som vill kliva ur sin ensamhet måste blotta sig, menar hon. Julens barnberättelse handlar om att sårbarheten är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare.

- Någon har sagt att ”man kan bara mötas på bristens plan”. Om jag kommer med en putsad fasad och tror mig redan veta allt om min nästa, då möts vi aldrig på riktigt. Relation bygger på att jag blottar mitt sår.