Kyrkkaffe. Socker, smör och samhörighet. Gud blir inte godare.
När medlemsantalet sjunker står kyrkans hopp till kaffebordet.

TEXT: KRISTINA LINDH ILLUSTRATION: LOTTA SJÖBERG

Välkommen! Nya zeeländaren Al Pitcher, Årets manliga komiker 2012, säger hej till sverigepubliken med en bricka överlastad av bakverk. The Fika Tour heter showen som handlar om det folk vars heligaste ritual består i att vid första bästa köks- eller sammanträdesbord skölja ner ett stycke kanelbulle med en kopp kaffe.

Då skulle han gästa en kyrka.

”Skapelsens mest hänförande doft!” ”Det tredje sakramentet!” Superlativen räcker knappt till när de mest hängivna anhängarna ska ringa in församlingens viktigaste – nattvarden får ursäkta för en stund – måltid.

Vi talar förstås om kyrkkaffet. Det kan bestå av plastkopp på stående fot. Det kan innebära en långsittning med fem sorters hembakat. Det kan vara en våffla eller en macka. Det kan numera även vara en hel brunch.

Oavsett vilket är funktionen den samma: Att manifestera samhörighet. Gudstjänsten är den symboliska gemenskapen, i kyrkkaffet som följer blir
den konkret.

Allt tack vare vedspisen.

- Vedspisen är en av förutsättningarna för kyrkkaffet. Den kom på 1800-talet, samtidigt som vetemjölet blev tillgängligt för vanligt folk. Innan dess var det inte många som kunde äta färskt finbröd, de var ju tvungna gå till bakstugan för att kunna baka. Med vedspisen blev det enklare att baka ofta, och då kom också vetebrödet.

Det berättar Anna Braw. Hon är redaktör på Libris och numera gedigen kyrkkaffeexpert. Ett resultat av en brainstorm på förlaget för drygt tio år sedan.

2002 hade kokbokshajpen just tagit fart. Mat-Tina, Den nakne kocken… stjärnkockarnas genomslag gjorde ordet ”mat” till hela bokbranschens ledstjärna. Frågan var om ett litet kyrkligt förlag skulle haka på trenden. Idémötet på Libris gick trögt tills Anna Braw hörde sig själv utbrista ”kyrkkaffe!”.

Boken med samma namn kom ut 2004. Idag kan hon summera en hel utgivningsserie på totalt 23 böcker. En kassako förstås. Men framför allt en kulturgärning.

Kyrkkaffet är nämligen traditionen som alla älskar men ingen dokumenterat. Av tre skäl, gissar Anna Braw. Den har varit en ideell verksamhet. Den har inte protokollförts, till skillnad från mycket annat som registrerats i kyrkans historiska längder. Och den har skötts av kvinnor.

- Om män stått för kyrkkaffet hade den nog varit nedtecknad i detalj, säger hon lätt lakoniskt.

Hennes deckararbete har lett henne både bakåt i tiden och utåt i världen. Till utlandskyrkans husmödrar, vars nybakta kanellängder stått för stadga och tröst när hemlängtan slagit till hos turister och utlandsarbetare. Till 50-talets missionshus, där kokkaffedoften blandats med bönesuckar.

- Första gången ordet dyker upp officiellt i svenska språket är i en artikel i Svenska Dagbladet 1924. Tio år senare skrivs det fortfarande ofta inom citat, ett tecken på att begreppet inte sågs som helt etablerat.

I dag är den inte bara inarbetad sedan decennier utan lyfts ibland också fram som kyrkans räddning. När medlemsantalet sjunker och intresset för organiserad religion minskar står hoppet till suget efter gemenskapen runt en kopp kaffe.

Argumentet är långt ifrån trivialt. Tro är relation. Att mötas runt kaffebordet skapar band, får mig att i bästa fall sträcka mig ut ur mig själv för att dela en annan människas liv en stund.

- Under gudstjänsten sitter alla åt samma håll. Vid kyrkkaffet vänder man sig mot varandra. De som kommer till gudstjänsten är ju människor. Efter kyrkbesöket kanske någon går till ett tomt hem, ett överfullt skrivbord eller en livssituation som är tung. Kyrkkaffet kan vara den viktigaste gemenskapen under hela veckan, säger Anna Braw.

En blek dag i februari firas fastlagssöndag i Vårfrukyrkan i Fruängen. Gudstjänsten inleds med papper och penna. I hela Svenska kyrkan prövas just nu förslagen till en ny kyrkohandbok, och vi får därför ringa in vilka böner och psalmer som ska testas just i dag.

Läsglasögon plockas fram, gamla händer ritar kryss i programmet och darriga röster gör så gott de kan för att hänga med i de nya tonerna. En ung kantor med headset-mikrofon jobbar hårt för att sprida energi.

Efteråt kommer belöningen. En vänlig men bestämd kvinnostämma välkomnar till kaffeborden med en gest mot de fabriksskivade limporna och en replik som förklarar ordningen: ”Och sedan får alla varsin semla!”.

De flesta av oss är olydiga och går direkt på fastslagsbullen. Socker lockar.

Och hotar. Försök görs att leda in kyrkkaffetraditionen på en mer hälsosam bana. Nyttigare bröd. Soppa istället för bakverk. Bra, tycker Anna Braw, som ändå vill tona ner den värsta sockerpaniken:

- På de flesta håll är det bulle, en mjuk kaka samt en småkaka som bjuds. Det är inte så mycket mer ohälsosamt än vad många stoppar i sig under en kompisfika på stan.

En sak vågar dock ingen röra: Själva kaffet. Medan lattetrenden sveper utanför kyrkportarna brummar församlingshemmens kaffebryggare på som om inget hänt. Anna Braw har sett enstaka chockartade utbrytningsförsök, som annonsen där en amerikanskt inspirerad frikyrka i Skåne rekryterade barristor till sin bar med specialkaffedrinkar.

- Det måste verkligen ses som ett undantag. I kyrkan är det bryggkaffet som regerar.

TEXT: KRISTINA LINDH

Va, finns det ingen macchiato!?
4 frågor om kyrkkaffe

1 Jag är nyfiken på kyrkkaffe men usel på att mingla. Kan jag gå trots att jag känner mig socialt inkompetent?

Absolut! Kyrkan är motsatsen till Stureplan. Även om många kristna sammanhang präglas av trivselterror är få zoner så lämpade för den som inte vill eller kan delta i replikskiften om väder och vind. Frågan är vad du menar med socialt inkompetent. Betyder det att du helst sitter tyst med din kopp? Det går i så fall utmärkt. Kanske menar du att du vill prata allvar. Desto bättre. Kyrkkaffets verkliga tillbehör är inte bullar utan livsfrågor. Skilsmässa, sjukdom, misslyckande – allt som är fel på Nobelmiddagen är rätt vid kyrkkaffet.

2 Jag är militant vegan. Jag älskar att fika men om jag inte får mjölkfritt kaffebröd kommer jag nita altartavlan med mina Dr Martens.

Lugn i vegostormen! I de flesta församlingskök finns en låda i frysen med alternativbröd. Påsarna är märkta med ”glutenfritt” eller ”mjölkfritt”. Ibland finns receptet med så att man kan uppge alla ingredienser. En del församlingar sätter fram en korg med virkade, symboliska bakverk tillsammans med uppmaningen ”Säg till om du vill ha specialkost”.

3 Religion leder bara till förtryck och elände. Varför ska kyrkan hålla liv i en tradition som bidrar till utsugningen av tiotusentals kaffebönder på andra sidan jorden?

I kyrkan serveras Kyrkkaffe från Sackeus, ett Fair Tradeföretag som ägs av bland andra Svenska kyrkan och det mexikanska kaffeodlarkooperativet UCIRI. Kyrkkaffet var den första fair trade-märkta produkten i Sverige. På den punkten har kyrkan alltså gått före och betytt mycket för rättvisehandeln.

4 Hallå! Medeltiden ringde och ville ha sitt melittafilter tillbaka. Det kan inte vara sant att kyrkan inte serverar macchiato 2013!

Vad är problemet? Är din självbild så beroende av att vara först med det senaste att den inte tål en klunk bryggkaffe? Då är du i behov av en rejäl trendavgiftning. Rådet är att du stegvis närmar dig kyrkkaffets tidlösa mysterium. Börja med en församling som serverar mackor med brie. Innan du vet ordet av kommer du lämna ditt ängsliga jag och twittra för hela världen om hur du njuter av en garanterat ocool kopp bryggkaffe och en skiva tigerkaka.

Framtidens hamburgare görs inte på nötkött utan av insekter. För på varje människa på jorden går det 40 ton. Kryp som innehåller mer protein än biff, kostar betydligt mindre och tar väldigt få resurser i anspråk. De är inte för feta, är mycket fiberrika och bistår oss med järn och kalcium. Så vad är problemet?

Svaret är självklart: De är äckliga! Blotta tanken på att tugga i sig en larv, skalbagge eller gräshoppa ger de flesta av oss kväljningar.

Just gräshoppor har en särställning av eländesdjur. Trots att Johannes Döparen levde på dem, har de allt sedan Andra Mosebok fram till Uppenbarelseboken fått symbolisera död, missväxt och annan olycka.

Den engelske kocken Heston Blumenthal, som driver trestjärniga restaurangen The Fat Duck utanför London, är dock övertygad om att vi kommer att äta och njuta både av gräshoppor och andra insekter i framtiden. Därför experimenterar han flitigt med formerna för att göra dem välsmakande och goda.

- Insekter är perfekt föda, slår han fast. Precis vad mänskligheten behöver.

Hur övertygar man då denna mänsklighet om att sånt vi ogillat under eoner plötsligt är vår framtid? Det är ju nästan bara bin som hamnar på plus hos oss, som pollinatörer och honungsproducenter. Ja, och så silkesmaskar kanske.

Vi skruvar obekvämt på oss, med myror i byxorna vid blotta tanken på alla olika kryp vi delar livsrum med.

Knappt har granen kommit in i stugan förrän vi ser närbildsreportage om monstren som bebor den. Och våra sängar delar vi med otäcka or som inte bara är ett korsordsord.

Vi spaltar lätt upp dem i rader, alla lömska äckel vi ogillar: pissmyror, löss, myggor, bromsar, fästingar, getingar, mjölbaggar, kackerlackor, pälsängrar, spyflugor.

Fast spyflugor måste nog omvärderas efter att ha upphöjts till rättsläkarnas främsta medhjälpare. Alla CSI-fans vet, att en rättsentomolog kan klura ut hur länge en människa varit död med hjälp av larver. En död kropp är en rik näringskälla för olika insekter om bara de yttre omständigheterna – temperatur och sånt – finns. Och när en fluglarvs ålder bestäms, så berättar den snällt hur länge liket varit lik.

Sansar vi oss för ett ögonblick inser vi snart att insekterna också kan vara våra vänner. För varje kliande liten loppa, går det ett antal bedövande vackra fjärilar att sjunga om och vila ögonen på. Och tsetseflugan må ställa till det med sömnsjuka och annat elände. Bananflugan däremot är vår sanne vän, flitigt anlitad inom genetik- och biologiforskning eftersom dess kromosomer är stora och lätta att studera.

En hel del på plussidan blir det. Och sen skulle det ju bli rätt tyst i skogen om inte fåglarna redan hade upptäckt vad vi andra har kvar att lära oss. Att insekter är godis!

GÖRAN TONSTRÖM

Oväntade frierier och gulliga hundar. Vi slukar solskenshistorier som aldrig förr.

Huvudpersoner är ofta älskande par, djur, barn och människor som ännu inte fått en riktig chans i livet.

Har du hört om den gamle mannen som dog på ett vårdhem i Florida? Det enda han efterlämnade var en fantastisk dikt om hur det känns att vara gammal och borträknad. Den sprids över världen med uppmaningen: ”Kom ihåg den här dikten när du träffar en äldre människa som du kanske bortser ifrån utan att titta efter hennes själ … en dag kommer vi alla att vara gamla!”

Om inte så har du kanske sett filmklippet med den lilla geten som fastnat med ett ben under vatten och blir räddad av en griskulting?

Problemet med båda de här fina historierna är att de är påhittade. Dikten är egentligen skriven av en mindre känd poet, har knyckts från hans hemsida och försetts med en ramhistoria. Och ”livräddningen” med grisen och geten är arrangerad av ett gäng i USA som gör professionell tv-underhållning.

De är å andra sidan fejkade just därför att suget efter såna här solskenshistorier är enormt. Det som finns att tillgå av äkta vara räcker helt enkelt inte för att tillfredsställa behovet. Och då handlar det ändå om enorma mängder som är på riktigt.

Vi har flashmob-filmerna. Alltså överraskningseffekten när vardagen förvandlas till en musikal då alla brister ut i koreograferad dans och sång. Som när den danske busschauffören Mushtar smygfilmas en dag på jobbet, och hela bussen plötsligt börjar sjunga en födelsedagssång. Han tvärstannar för att vägbanan är blockerad av ett gäng demonstrerande människor – och när de vänder på skyltarna står det “grattis Mushtar”.

Vi har de spektakulära frierierna. Återföreningarna när amerikanska soldater oanmälda återvänder hem och välkomnas av extatiska hundar och lyckliga släktingar (se klippet överst på sidan). Fotona på husdjur som sover med gosedjur. Framgångssagorna med sökande i talangshower, de som chockar den skeptiska juryn genom att vara superstjärnor förklädda till losers. Och förstås alla gulliga barn, gulliga djur samt barn och djur som är gulliga tillsammans.

Sånt som lockar fram leendet och näsduken. Hjärtevärmare, helt enkelt. Vi får aldrig nog.

Ett annat ord för en påhittad hjärtevärmare är glurge. En sentimental och uppbygglig berättelse med en sensmoral som till exempel handlar om osjälviskhetens kraft, att släkten betyder allt eller att ingenting är omöjligt.

Den som har utvecklat ett särskilt starkt beroende går under namnet glurge addict och knarkar både berättelser, filmklipp och foton med fina citat. Allt som är sött och stärkande, både äkta och fejk.

Är då detta bara banaliteter och sockerchocker? Inte alls, de svarar mot djupa mänskliga behov av att öka hoppet, skapa inlevelse i andras liv och våga tro på att det finns något bättre och lyckligare för den som längtar.

Lisa Ehlin, beteendevetare som forskat om nätkultur, menar att vi alltid har gillat att se gulliga djur och djur göra ”mänskliga” och uttrycksfulla saker. Vi använder dem som uppmuntran och igenkänning.

– Men med användarvänlig och snabb teknik hittar det här intresset nya uttrycksformer. Vi skapar en typ av pågående dialog med oss själva och varandra. En tung dag kan uttryckas humoristiskt med en katt som personifierar känslan, säger Lisa Ehlin, som tror att fenomenet bara kommer att växa:

– Just söta bebis- och djurteman verkar vara väldigt grundläggande online och spänner kanske över generations- och klassgränser, även om så klart yngre skapar och delar mer. Men ju mer internet mognar och blir en naturlig del av vardagen tror jag även denna typ av bilddelning blir inte bara större utan också mer sofistikerad.

En hjärtevärmare med åtskilliga år på nacken är berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Josef mobbas ut av sina bröder, säljs som slav till Egypten, blir värdefull drömtydare och Faraos högra hand. Till slut återförenas han kärleksfullt med sina bröder, som först inte känner igen honom. Vilka fantastiska klipp det skulle ha blivit på internet.

Brita Häll

BHUTAN. När ett av världens mest slutna länder öppnar sig mot demokrati och modernitet står respekten för andlighet högt på agendan. Ann Lagerström rapporterar från Bhutan inför landets andra fria val den 21 april.

På en sängkant i ett hus vid en flod i staden Thimphu i Bhutan sitter en tonåring och funderar. Vem har rätt? Farmor som påstår att det är en drake som äter upp månen, eller naturkunskapsläraren som säger att månens faser beror på solen? I våningen ovanför sitter Thukten Zangmos sjuåriga kusin Droelma Selden och surfar på Internet, hon bär nationaldräkten kira och pratar redan engelska. I vardagsrummet sitter morbror Tsewang Nidrup och säger:

- Jag vet att vi inte kan isolera oss här i Himalaya, men hur ska vi kunna både modernisera och behålla vår respekt för natur, djur och människor.

Bhutan är ett av världens minsta och fattigaste länder. 30 mil brett och 15 mil långt och med 700 000 invånare fördelade på många dalar. För några år sedan ett kungadöme och nu en ung demokrati med fri press och yrvakna partier och ett unikt försök att utveckla landet utifrån grundläggande ekologiska, sociala och andliga värden.

Tsewang är, som de flesta i landet, buddhist och det genomsyrar hela hans liv. Han tränar sig i medkänsla och gör goda gärningar, inte bara mot alla levande varelser, utan också mot marken, träden och bergen.

- Ska vi inte göra en utflykt, säger han till mig och mina reskamrater, och vi tar den lilla bussen upp till Chari-klostret.

Sakta vandrar vi i en timme i den tunna luften till dess vi når templet på 3000 meters höjd. Det är stilla. De unga munkarna hänger sina nytvättade röda dräkter på tork. I ett av de små rummen sitter en ensam äldre munk och reciterar med ryggen mot fönstret och den hisnande utsikten. Därborta under taket en stor apa som mumsar på något.

- Fantastiskt, ropar Tsewang entusiastiskt, att se en grå apa just här betyder tur.

Vi kikar upp på de snöklädda bergen och ner i dalen.

- Ser du floden Wang Chhu, frågar Tsewang och pekar. Det var ett företag som ville bygga ett kraftverk där men förslaget uppfyllde inte GNH-index.

Gross National Happiness är Bhutans unika försök att styra utvecklingen mot ett så gott samhälle som möjligt. Och även om det var den fjärde Druk Gualpo (drakkungen) Jigme Singye Wangchuck som satte igång processen och som 1972 deklarera att lycko-index går före landets bruttonationalprodukt, så är det inte en ny tanke. Redan på 1600-talet skrevs det in i lagen att om ”regeringen inte kan skapa dekid (lycka) för sitt folk har den inte rätt att existera”.

Målet för GNH är att så många bhutaneser som möjligt ska ha ett så gott liv som det bara går utan att landet Bhutan tar skada. Varje projekt som kräver ett beslut i parlamentet måste gå igenom en hård urvalsprocess där 33 kriterier indelade i nio olika grupper måste uppfyllas för att förslaget ska gå igenom.
Ökar det jämställdheten? Hjälper det de fattiga? Bevaras naturen? Stödjer det de 13 traditionella hantverken? Stärker det landets ekonomi? Respekteras de heliga platserna?

Det var det där sista som förslaget om att dämma upp Wang Chhu-floden sprack på, säger Tsewang. Och det trots att el är Bhutans viktigaste exportvara. Naturen här är besjälad. Varje berg, varje flod, varje dal har sin ande som inte kan ignoreras oavsett hur mycket pengar det handlar om.

Senare på eftermiddagen går vi hem till Tsewang Nidups kusin Tashi Jamtsho för att delta i den årliga buddhistiska familjecermonin. Hemmaaltaret chesum är pyntat och på golvet sitter inbjudna munkar och mummelsjunger och spelar på långa brölande blåsinstrument. Släkten är där, barnen springer in och ut, timmarna går.

Vi blir bjudna helgat saffransvatten och specialkokat ris medan Tashi, som arbetar på jordbruksdepartementet, berättar hur arbetet med GNH går till.

- Det är en lång och svår process med många inblandade, forskare från olika discipliner, tjänstemän och folk som är kunniga på traditioner och religion. Varenda punkt måste uppfyllas, annars skickas förslaget tillbaka.

Vetenskapen och religionen, sida vid sida. Ekonomi och andar i samma index. Gårdag och morgondag samlat i ett nu som bestämmer landets framtid.

Då och då genomförs en undersökning i alla de 20 dzongkhag (distrikten) i de tre regionerna. 2010 fick ett urval av befolkningen svara på frågor och när allt var sammanräknat visade det sig att 41 procent av befolkningen hade ett så gott liv att de kan kallas för lyckliga och att de övriga 59 procenten är ”inte-ännu-lyckliga”. Allra nöjdast är de unga och ogifta i den lilla huvudstaden Thimphu.

Det har mörknat. Vi åker hem. Tsewang Nidup talar om hur tiden tycks krympa i takt med moderniteten. Hur det blir svårare att utöva den buddhistiska villkorslösa kärleken, compassion, när så mycket annat pockar på. Han talar om de vuxna döttrarna, de som försvunnit till USA och hon som kommit tillbaka och blivit tv-stjärna.

I trappan upp till mitt rum stoppar Thukten Zangmo mig.

- Igår, berättar hon, var jag uppe ända till klockan två. Farmor säger att man är ett lätt byte för de onda andarna då, men naturkunskapsläraren bara skakar på huvudet. Jag hade alla lampor tända hela tiden. Ingenting hände.

ANN LAGERSTRÖM, frilansjournalist

Kan man ha en livskris i halsen? Efter månader av depression har Blossom Tainton kommit ut på andra sidan 50-strecket. Nu är det pay back time, säger hon. Det betyder inte att hon vill ha. Utan att hon vill ge.

Inget dykcertifikat. Inget relationsuppbrott. Inte ens en ny frisyr. Alla klassiska kristecken höll sig borta. Däremot växte en klump i halsen.
Den dök upp för ett år sedan och gjorde sig påmind i alla möjliga lägen. Känslan av ett tryck. En tyngd. Blossom Tainton försökte forcera loss den. ”Grina då!” sade hon till sig själv. Hon tänkte på det mest sorgliga som fanns, såg snyftare på tv:n. Inget hjälpte.

Depressionen svällde och svällde. Hon kunde inte träffa folk, inte ens gå på posten.

- Min känsla var att jag var en jätte. Alla andra var som små myror. Det hände att jag fick panik och bad min man bara köra mig bort från stan.

Extrema klimakteriebesvär, var Blossoms egen teori. Men läkaren förklarade frankt:

- Detta är inte klimakteriet. Du har en 50-årskris.

In i tunneln. Och ut på andra sidan. Blossom sitter med en lunchtallrik framför sig på Östermalms lugnaste kondis. Utanför brusar Karlavägen. Det är dagen efter avslutningen av B.U.S. – Brun utan sol – en showturné där hon tillsammans med Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Francesca Quartey och Kayo Shekoni berättat om kulturkrockar, barndom, kroppens åldrande och de svartas kamp. Tonen har varit avväpnande. Publiken har skrattat från Osby till Östersund.

Turnéslutet och livsfasen sammanfaller. Kapitel som är över. Nya som börjar. Frågan är åt vilket håll man ser först – framåt eller bakåt?

Svar: Man summerar. Sista tiden har Blossom tagit fram bilderna från förr. Foton på tjejen som växte upp i en etta utan varmvatten på Söder, sedan med hårt kämpande mamma i Skärholmen. Tjejen som åkte tunnelbana själv redan som liten plutt, som stack ut både bland överklassungarna på Franska skolan och bland medelklassbarnen på Adolf Fredriks, där hon var så störig att hon fick byta klass.

- Min strategi i livet blev tidigt att vara steget före. Jag låg ständigt i någon form av beredskap, som om jag kunde bli retad. Jag blev det ibland också. Absolut inte mobbad, men det fanns inte så många barn med mörk hy när jag var liten. Vi var kanske fyra stycken i hela Stockholm.

Lägg till det positionen som storasyster till fyra halvbröder, en självpåtagen ledarroll i alla lägen samt en framgångsrik karriär i en artistbransch där disciplin och målmedvetenhet är allt. Man kan stänga dörren om sin sårbarhet för mindre.

- Som jag har kämpat med det! Jag har fått jobba enormt för att erkänna min svaghet.

Det som få utom maken sett får knappast publiken se. Inte för att hon längre måste framstå som stark. Utan för att hon vägrar vara en del av bekännelseunderhållningen. Det är med ren förskräckelse som Blossom ser kollegor komma ut med självmordsbikter och skilsmässokriser.

- Jag har sett så många bli höga på sin egen berättelse och jag känner bara ”Don´t do this!”. Den kärlek du tror att du får är flyktig. Nästa dag ger publiken den till en annan.

Nej, bekräftelsen måste hitta ett djupare fäste. Blossom tar en tugga parmaskinka, för gaffeln mot munnen så att silverarmbandet blänker. Det har formen av en klocka men saknar både siffror och visare. En symbol för nuet.

Bortom alla lager av närvarotrender och mindfullnesshajper har hon hittat dit. Det tog arton år och började med en sedvanlig värstingsatsning i bästa Blossomstil – den hon var då, alltså. Något annat än den allra mest fysiskt krävande yogaformen dög inte.

- Givetvis sade kroppen ifrån. Jag fick backa bandet. Leta upp de ömma punkterna längst in, såren och ödmjukheten. Och börja träna meditation. Idag är det hela min livshållning. Tillståndet där man inte saknar något. Jag upplever det inte jämt, men jag vet hur man hittar dit.

Bli starkare! Bli lyckligare! Bli framgångsrik! På pappret är Blossom en del av den framvällande coachingkulturen. ”Hälsocoach” och ”Personlig tränare” står det på visitkortet sedan ett antal år tillbaka. Ibland skäms hon för titeln.

- Det är så mycket av den här branschen som handlar om att du aldrig duger som du är. Man ska vara i ständig utveckling och hitta sitt rätta jag. Vad det säger är att innan du nådde hit var du inte bra. Alla år man levt fram tills nu, var de inget värt?

Hon har lyssnat på de hetaste namnen i genren, amerikanska coacher som gästspelat på glittriga scener framför Sveriges kändiselit. Hon har sett dem göra entré med ett blekt leende, dra en snyftstory från rännstenen och domptera publiken med budskapet om att ”Du kan inte få något om du sitter på arslet!”. Det har hänt att hon tänkt att det hade lika gärna kunnat vara Hitler.

Varför det funkar? För att människor hungrar efter mening och efter någon som visar dem den.

- Det är i grunden en andlig längtan som tar sig bisarra uttryck och som folk tjänar pengar på.

Människans skörhet kräver varsamma händer. När Blossom började jobba som personlig tränare var hon inte beredd på den sårbarhet processen utlöste.

- Att jobba med kroppen är som att vrida om lås. Så fort du svettas sänks garden. Jag har tränat hur många tuffa mediechefer som helst. När de fått på sig shorts och skrynklig T-shirt och tagit ut sig kommer de till punkten som visar att vi att vi alla är små.

Det är också då som berättelserna kommer. Om barnet som dog, om förhållandet som sprack. När Blossom startade egen PT-utbildning på idrottshögskolan Bosön lade hon därför in en kurs som handlade om just detta. Om konsten att som tränare och coach hantera alla de känslor och förtroenden som väcks.

Lunchen är uppäten. Personalen dukar bort och Blossom säger ”tack” med ett leende. Nyligen var hon desto mer upprörd. När hon på nyöppnade trendiga stället mitt i stan upptäckte att bara tre av de anställda bar personalkläder. Alla tre var svarta. Två jobbade i disken, en städade toaletten.

På skjortryggen stod det ”DISK”. Blossom var tvungen att gå fram och kolla städkillens rygg.

- Där var tomt. Men det hade lika gärna kunnat stå ”toa” eller ”skit” eller ”neger”. De tre svarta var stämplade. Det var min känsla.

Rasismen har bytt ansikte sedan 1959, då Blossoms pappa kom från Sydafrika till Sverige. Hon pekar mot Humlegården utanför fönstret. Tänk dig att det landade ett tefat med gröna varelser mitt i parken, säger hon. Så var det när pappa kom. Pirrigt. Nyfiket. Vad äter dom? Hur tänker dom?

När Blossom var nyfödd stoppade vilt främmande människor den vita mamman och den svarta pappan på gatan och slet bort filten från vagnen för att se vad det var för färg på bebisen.

- Idag är det mer civiliserat. Men rasismen är inte mindre, bara mer normaliserad. Jag föredrar en skinnskalle som ser ut som en skinnskalle, då kan jag gå över till andra sidan gatan. När skinnskallarna tar på sig kostym och blir rumsrena blir jag rädd. Och det är så det är nu.

Livskrisen då, vad hände med den? Klumpen i halsen, försvann den bara? Ja, svarar Blossom. Depressionen klingade av. Jag frågar vad den handlade om. Hon vet inte riktigt, men det var väl om döden på något sätt. Varför fördjupa sig i det när det finns andra att tänka på?
Det är pay back time, säger hon. Det brukar betyda att man vill ha tillbaka. Blossom menar tvärtom. Det är dags att hon ger. Så mycket hon fått! Barn som klarat sig och växt upp. Meningsfullt arbete. En kärleksrelation som hållit i 21 år.

Sedan 50-årsdagen finns en startplåt på banken. Det ska bli en fond. För utsatta kvinnor kanske. Eller för mobbade barn. Hon skrattar till:

- Tro det eller ej, men ungarna ser mig fortfarande som hipp och ball när jag är ute. Jag måste använda min cred bland barnen innan den försvinner.

BLOSSOM TAINTON.
50 år, bor med make i Stockholm. Har tre vuxna barn. Artist, personlig tränare och holistic lifestylecoach. Har varit programledare för Toppform och julvärd i SVT. Ledde tidningen Blossom Magazine 2010-2011. Melodifestivalvinnare 2002 som medlem av Afro-dite med låten Never Let It Go. Tävlade även 2003 och 2012.

Återerövra långfredagen som ett undantagstillstånd! Men nu som en dag som angår alla, då vi tänker på det lidande som drabbar människor över hela världen för deras kärleks skull – eller tro, kön, politisk övertygelse. Helena von Zweigbergk skriver påskkrönika i Amos.

Jag är född 1959 och min barndoms långfredagar var något helt annat än de som mina barn får uppleva. Då var teatrar, biografer och affärer stängda och tv och radio levererade ingenting som var skämtsamt eller lättsmält eller thriller­artat.

Det var en lång tråkig dag och det var liksom meningen, fick jag veta. Det var dagen då Jesus pinades på korset och det skulle man ta i vördnadsfullt beaktande. Jag tyckte verkligen att det var årets längsta dag. Dyster och obehaglig.

Mina barn upplever en helt annan sorts långfredag. Om de ens tänker på att det är en speciell fredag överhuvudtaget, mer än att de är lediga från skolan. Annars kan de se vilken flabbig komedi som helst på bio, skyffla i sig påskgodis och gå och shoppa i en av många öppna köpcenter.

Det där stör mig mer och mer.

Jag upplevde min barndoms långfredagar som tysta och ångestfyllda, och det är egentligen inte det som jag vill ha tillbaka. Men allt oftare tänker jag att den dagen borde vara något annat, något speciellt. För troende eller inte, så kan man se Jesus lidande på korset som en symbolik för ett högst påtagligt reellt lidande världen över. Människor torteras, fängslas och dödas för sin kärleks skull, för sin tros skull, för sin politiska övertygelses skull, för sitt köns skull.

Det är inte något från en dammig gammal bok, en målning eller utsmyckning från förr som vi sett så många gånger att vi har svårt att se den. Vi behöver hjälp att begrunda vad det egentligen står för och att det är något som angår alla, vilken tro man än har.

Så förtvivlat många finns i Jesus situation på korset. Finns här och nu, i denna stund. Lidandet är en realitet.

Jag skulle vilja att långfredagen blev en dag då man tog det i beaktning. Fyllde tv-soffor, radiokanaler, biografer, teatrar med innehåll som påtalade det här. Att EU och FN utlyste långfredagen till en dag ägnad åt dem som tvingas lida för andra människors intolerans och rädsla. Att Amnesty mobiliserade sina insamlarstyrkor och delgav omvärlden sin kunskap och sina rapporter. Att RFSL gjorde samma sak. Att den vanligtvis tysta majoriteten höjde rösten och hittade styrkan hos varandra att säga ifrån. Säga ett kraftfullt nej, ni som missbrukar makt ska påminnas om att vi är så många fler som tycker att det ni gör är fel. Att ni borde skämmas.

Det här borde man naturligtvis göra varje dag, reagera på det ohyggliga i att människor medvetet tillfogar sina medmänniskor skada och död. Men alla vet att vardag är ett tillstånd som främst kännetecknas av att man lätt tappar proportioner på saker och ting. Då sur mjölk i kaffet förstör en dag. Frisyren blev fel och man missade bussen.

Vad kan man säga om det? Det är så det är. Livet är det som pågår mellan vardagliga futtigheter och mer eller mindre påtagliga påminnelser om större sammanhang.

Jag tror vi behöver en dag då vi påminns om det här.

Det vore förstås patetiskt att tro att man kan lida i andras ställe. Att anlägga en ledsen min för konventionens skull är förnedrande för samtliga. Strängheten som fanns när jag var barn väckte mest ängslan och skapade ett avstånd till dem som led.

Jag önskar att man i stället kunde hitta ett sätt att känna närhet till dem. Att man vågar allvaret, att man inte smiter undan utan låter sig fyllas av vrede och kärlek samtidigt. Att man visar solidaritet. Att barnen får stänga av tv-spelen och datorchatten en stund och hitta något annat att göra bland långfredagens manifestationer.

Varför inte delta i både demonstrationer, andakter och insamlingar för att hjälpa dem som möter ett öde som är varje förälders värsta mardröm?

Vem kan föra det här initiativet vidare till bestämmande instanser? Jag vädjar om insatser i frågan. Gör långfredagen till en dag som angår alla, en dag präglad av allvar och medkänsla.

Helena von Zweigbergk är författare och programledare för Oförnuft och känsla i Sveriges radio.

KVAST. Coachingindustrin, vik hädan! Tro det eller ej, men såväl partnerval som karriärbeslut kan fattas utan att du lägger tusenlappar på någon som talar kvasireligiöst om din inre potential. Med kvasten lättar du av egen kraft och gör rent hus med dammråttan Jante. Städhjälp när den är som bäst.

KAKFAT. När ena halvan av befolkningen GI-bantar och andra halvan kör cup cake-VM på Instagram finns det bara en sak att göra: 1) Baka finska pinnar 2) Lägg dem på ett fat från Rusta 3) Bjud. Livet är ingen uppvisning. Empatin bor i en ugn på 200 grader.

KAFFEPANNA. På bit. På fat. På kammaren. Medan lattefolket rusar genom karriären lutar du dig lugnt tillbaka med en kopp i handen, tar en klunk och färdas inåt. Kaffepannan är protesten mot yta, stress och poserande andlighet. Sökare i alla länder – förenen eder i det svarta guldets kyrka.

HUCKLE. Men hallå, har du inget twitterkonto?! En riktig kärring är inte tillgänglig för vem som helst. När kravet på att le, säga ja och vara nåbar blir en plikt är det dags att dra ett huckle över huvudet och stå upp för rätten att vara i fred. Och vred.

FÖRKLÄDE. Skit under naglarna – javisst! Den som är rädd för smuts är rädd för livet. Knyt förklädet, kavla upp ärmarna och ta dig an tillvarons ouppklarade bykar. Att plagget inte utvecklats sedan 1925 är bara ett bevis på bondförnuftets tidlösa kvalitet.

KATT. Det bor ett djur inom dig. Och det säger ”mjau”. Den som vill bli påskkärring måste våga följa sin instinkt. Katten är vägvisaren till sexualitet, egensinne och integritet. Känns det ovant? Desto större anledning. Du har dansat efter andras pipa länge nog.

MUSTASCH. Ett kroppshår på fel ställe! Don´t panic. Gör ett påskbål av alla tidningsartiklar som går ut på att kroppen ska tuktas och göras om. Mustaschen är tecknet för att påskgummefaktorn bor i såväl kvinnor som män. Poängen är att våga gå mot utseendeströmmen. Hör ni det, hipsterskägg?

Har du haft ett hundra procent lyckligt liv? Då är du bara att gratulera – eller beklaga. För frågan är om du ens lever.

TEXT: BRITA HÄLL ILLUSTRATION: ROBERT HILMERSSON

När jag var nio år började livet bli svårt för mig. Jag hade stora sömnstörningar, svårt att äta och en ångest och oro som inte gick att resonera med. Ett antal fobier begränsade min vardag. Återkommande undrade jag om jag skulle orka leva.

Det fanns ingen yttre förklaring. Jag kände mig älskad och det gick bra för mig i skolan. Visserligen var jag ofta ensam, och min tilltagande tungsinthet gjorde mig inte roligare som lekkamrat. Men detta hände sig på den tiden då bristande social kompetens inte sågs som ett problem. I alla fall inte om man fungerade i sina arbetsuppgifter.

Från början hoppades både min familj och jag att mina problem snart skulle vara över. I stället skulle de hålla i sig med varierande styrka i ungefär tre år. Sedan blev det bättre, återigen utan att något särskilt inträffat. Ett oväder hade dragit förbi.

Många barn har lidit betydligt mer. Men det jag hade varit med om räckte för att förändra mig. Jag hade upptäckt livets mörka sida.

I min fantasi var nästan alla omkring mig glada och självklara. Den illusionen satt i ganska länge, förmodligen därför att strålglansen från sorglösa människor är så bländande. Man känner sig lätt gammal och grå i jämförelse.

Ännu en slutsats: Jag hade fötts upp med aftonbön och söndagsskola men kunde konstatera att Gud inte stoppade lidandet. Däremot hjälpte det att vända sig till Gud när jag var som mest förtvivlad.

Lidandet gjorde alltså något med min självbild, min livsförväntan och min syn på Gud. En erfarenhet jag delar med stora delar av mänskligheten.

Lidandets mening är en av de eviga livsfrågorna. Evig därför att den är lika gammal som olöslig. Evigt ny därför att ingen människa bara kan åka snålskjuts på vad andra sagt och tänkt i frågan. Man måste lösa den själv, kanske inte bara en gång för alla utan flera gånger, på olika sätt.
Den mest akuta frågan brukar vara ”varför händer det här mig?”. Det handlar om konkreta orsakssamband, frågor av typen ”har jag skött kroppen för dåligt” och ”var gick den här relationen snett”.

Några existentiella ”varför” brukar också infinna sig: Är detta rättvisa? Varför just jag? Vill universum, Gud eller livet lära mig något?

I och för sig kan man säga att dessa eviga frågor också är väldigt moderna. Tre-fyra generationer tillbaka var det visserligen en stor sorg att förlora ett barn, men man tänkte knappast ”varför just jag” när alla andra i byn varit med om samma sak.

Lidandet i väst har kunnat minskas till miniminivåer, ett politiskt mål för alla samhällen genom historien. Men det innebär att vi lättare utmanas existentiellt av lidande än vi gjorde för hundra år sen. Känslan av att vara negativt utvald lägger sig som ytterligare ett lager plåga ovanpå själva lidandet.

Samtidens syn på lidandet är att det är en avvikelse, visserligen ganska vanlig men ändå något ett liv inte borde innehålla.

Låt oss göra tankeexperimentet att vi satsar allt på att undvika lidande. Då skulle det kunna se ut så här:

Skaffa inga nära relationer, gift dig inte, få inga barn. De kan bli sjuka och dö eller såra, svika och lämna dig. Alltsammans faktorer som ökar risken för lidande lavinartat. Res ingenstans, lita inte på främlingar, pröva aldrig något nytt – det kan gå väldigt illa.

Försök hitta ett jobb där du har så lite som möjligt med andra att göra. Bli definitivt ingenting inom vården där du måste ta ansvar för människors liv och lem. Ta inte körkort. Allt för att skydda dig själv från smärtan av att råka skada andra.

Undvik nyheter, läs inga böcker, sätt dig inte in i politiken. På så sätt slipper du plågas av medvetandet om andras olycka.

Om vi mot förmodan skulle lyckas med allt detta, då har vi ändå oavsiktligt backat in i en annan typ av lidande: Isolering, passivitet, rädsla, stagnation. Det finns helt enkelt inget sätt att komma undan.

Viktor Frankl, psykiater som överlevde nazisternas koncentrationsläger, skriver i sin klassiska bok Livet måste ha mening om sin egen metod för psykoterapi, logoterapin. Han ville hjälpa klienterna att se en mening, för att det enligt honom är basen för allt fungerande liv.

När vi skapar eller njuter har vi lätt att känna att livet har mening, skriver Viktor Frankl. Men när vi lider?

”Om livet överhuvudtaget har någon mening, måste också lidandet ha en mening”, resonerar han. ”Lidandet hör ju på något sätt med till livet, på samma sätt som ödet och döden. Det är först nöd och död som gör den mänskliga existensen till en helhet”.

Livet i koncentrationslägret var fullständigt meningslöst. För att överleva märkte Viktor Frankl att man ändå måste hitta en mening genom att bevara sin värdighet och vänlighet, att inte identifiera sig helt med lidandet. Och man måste ha ett hopp om livet på andra sidan helvetet, någon eller något viktigt som väntade på en utanför lägermurarna.

Nära döden blir meningsfrågan särskilt brännande. Något som journalisten och författaren Göran Skytte upplevde när han för knappt ett år sen drabbades av tre blodproppar i hjärnan inom loppet av ett dygn. Trots att Göran Skytte har sett svält, krig, och förlorat vänner genom döden, säger han att lidandets mening ända fram till hjärnblödningarna var en teoretisk fråga för honom. Men nu, på sjukhuset, undrade han om Gud ville säga något med det som hänt.

Han skriver om det i sin bok Förvandlingar – från död till liv (Libris). Efter att boken kom ut i januari har han fått brev från läsare som tänker sig att Gud skickar lidande för att lära människan en läxa. Själv är han främmande för de tankegångarna.

– Frågan om lidandet är ett straff har kommit upp i alla tider, det är ingenting konstigt. Men jag tror inte ett dugg på att min Gud sänder mig en stroke, säger Göran Skytte.

– Däremot, när det är så att jag befinner mig i en nödsituation, då kan Gud ingripa. Lidandet kan bli en öppning för att se och erkänna nya möjligheter, nya tankar.

För Göran Skytte blev känslan väldigt stark att Gud var närvarande, ”jag såg bara ljus och kände ingen rädsla, bara frid”.

– Jag tror att Gud är lika närvarande hela tiden, men i den stund då man betraktar sin egen död så blir det mycket mer verkligt. Mycket mer här och nu.
Göran Skytte bestämde sig inte för att hitta en mening i lidandet, det skedde instinktivt. Han behövde inte heller kämpa mot bitterhet och förtvivlan, de känslorna infann sig aldrig.

Så konfliktfritt fungerar det inte alltid. En annan författare, Barbara Ehrenreich, skrev häromåret i boken Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande hur hon inte såg någon mening med sin cancer och inte var intresserad av att söka den heller. Men andra cancerdrabbade pressade på att hon skulle betrakta diagnosen som en gåva och möjlighet att utvecklas. Om hon inte tänkte rätt skulle hon dessutom inte bli frisk, menade de.

Hon vidgar diskussionen till att handla om hela det välmående västerlandet. Och visst känner vi igen tankegångarna från vår sida Atlanten. Dels som ett kommersiellt krav: anställda ska vara motiverade och uppfyllda av lust även under hot om uppsägning. Men också en uppmaning som är mycket vanlig i nyandliga sammanhang, med resonemang om att i alla situationer ”välja glädjen”. Ignorera bort ditt lidande.

Det är förstås inget fel att tro på att ett glatt sinnelag underlättar i motgång. Men det blir absurt när andra – ofta i överordnad position – kräver optimism av dem som lider, när ansvaret för framgång och hälsa läggs på arbetslösa och sjuka.

Återigen: I ett västerländskt perspektiv, där man kan ha rimliga förhoppningar om lidandet som en parentes i ens liv, är det lättare att tala om en mening. Tänker vi på världens 0-5-åringar som dör av diarré (ungefär en halv miljon om året), malaria och mässling till följd av näringsbrist, dåligt dricksvatten och otillräcklig sjukvård, vill vi hellre diskutera vad som kan göras.

Har lidandet en objektiv mening, en mening som finns där oavsett om vi upptäcker den eller inte? Det är ytterst tveksamt och dessutom omöjligt att bevisa. Däremot kan man i gynnsamma fall hitta en mening – beroende på personlighet, socialt sammanhang, typen och graden av lidande.

Det enda vi vet säkert är att alla förr eller senare tvingas förhålla sig till eget och andras lidande. Och att det inte är utan mening hur vi gör det.

BRITA HÄLL

Fotnot: Frågan om hur en god Gud kan tillåta lidandet i världen har Amos diskuterat i ett annat sammanhang. Här kan du läsa vad vi skrev då.

4 vägar till meningslöst lidande
Saker som förvärrar lidandet och gör det svårare att se en mening:

1 Skuld. När någon har dött eller lämnat oss på något annat sätt och sorgen blandar sig med skuldkänslor.
2 Ensamhet. När vänner, arbetskamrater och släktingar är besvärade av lidandet och drar sig undan.
3 Skam. Kvinnan som blir slagen av sin man kan dessutom skämmas för att hon inte lämnar honom. Vanligt också med skamkänslor i samband med fattigdom och psykisk sjukdom. Skam kan belasta den som inte ”lyckas” lida tåligt.
4 Hjälplöshet. När en sjuk blir misstrodd eller slussas runt inom vården utan att få relevant hjälp. Eller när en arbetssökande behandlas förnedrande – vanheder är värre än lidande, skriver Viktor Frankl utifrån sina erfarenheter i koncentrationslägret.

4 vägar till mening i lidandet
Saker som kan göra lidandet lättare, kanske också meningsfullt:

1 Funktion. När lidandet leder till något gott, till exempel akut smärta som får mig att genast söka vård.
2 Syfte. När man frivilligt uppoffrar sig eller utstår plågor för någon annans skull. Vaknätter med svårt sjuka barn, att genomgå en operation för att skänka ett organ.
3 Samförstånd. När man utbyter förtroenden med andra som varit med om samma sak, till exempel i sorgegrupper eller föreningar för anhöriga till missbrukare.
4 Utveckling. De gånger man kommit ut på andra sidan av ett lidande och märker att man blivit starkare, klokare, modigare och/eller fått ökat medlidande och större förståelse för andra.

JESU LIDANDE MENINGSFULLT I EFTERHAND

Lidandet är högaktuellt i världens alla kyrkor varje påsk. Jesus på korset tolkas av kristendomen som kärlek. Varför?

För ett par år sen rasade en debatt inom Svenska kyrkan då en landsortspräst skrev en debattartikel i Kyrkans Tidning och ville få ett slut på allt tal om skuld, blod och offerlamm. Det är framför allt i äldre psalmer som Jesus framställs så: som ett lamm som förs till slakt. Formuleringar som framkallar bilden av Gud Fader som hämndgirig.

Var Jesus tvungen att lida och dö för att människor skulle slippa Guds straff och få komma till himlen?

Förre ärkebiskopen KG Hammar skrev i boken Jag har inte sanningen, jag söker den att det är ”Gamla testamentets syn att det behövs offer för att öppna vägen till Gud. Jag tycker det är en rätt otäck tanke att ju mer Jesus lider, desto mer synd väger Jesus upp.”

Även Caroline Krook, pensionerad Stockholmsbiskop, är övertygad om att det inte fanns några tvång eller måsten inblandade när Jesus dog på korset. Lidandet var inget Gud krävde.

– Jag skulle aldrig använda ordet ”kräva” i samband med Gud. För krav går aldrig ihop med kärleken. Kärleken kan förvänta saker av mig, den kan driva mig till att göra något. Men kärleken kräver inte. Svaret på kärlek måste vara frivilligt, säger Caroline Krook.

Kan du förklara på ett enkelt sätt varför Jesus dog på korset?

– Nej, det kan jag inte därför att ett mysterium kan inte beskrivas, det måste man nalkas från flera olika håll. Den bild jag själv använder just nu är nattvardsoblaten. Oblaten symboliserar Jesu kropp och är inte större än en femkrona. Jag tänker mig att den är en sorts lösepenning. Lösepenningen gör mig fri, kärleken från Jesus gör mig fri.

Caroline Krook menar att Jesus hade kunnat slippa lidandet och avrättningen, men han valde att låta sig fängslas. På det sättet visade han att han identifierade sig med de mest utstötta, de som befann sig längst ner på samhällsstegen.

– Det är en märkvärdig sak med Kristi kyrka att vi identifierar Gud med en person som identifierar sig med svaghet. Och att vårt tecken, korset, är ett avrättningsredskap. Vi är hängivna en kung utan krona.

Det lidande Jesus går igenom får en mening i efterhand i och med uppståndelsen. En förnedrande avrättning leder alltså paradoxalt nog till seger över döden. Ett svårsmält mirakel av en annan karaktär än berättelserna om hur Jesus stillar stormen, helar sjuka och får en liten portion fisk och bröd att räcka till flera tusen människor. Det var under som människor förväntade sig av Jesus. De bad om hjälp och utgick ifrån att han kunde hjälpa.

– Med uppståndelsen var det precis tvärtom, ingen trodde på det men det hände ändå. Det är en annan typ av under som inte bygger på människors tro, säger Caroline Krook.

Om Gud segrade över döden, varför märks det inte?

– Jag tror att jag efter döden ska få förenas med Gud för alltid. Men det har ingenting att göra med döden här och nu.

– Jag tror verkligen inte att allt som sker i världen är Guds vilja. Lidandet i världen tar Gud avstånd ifrån, Gud lider med oss. Då kan man fråga sig varför gör Gud ingenting åt det? Men det uppdraget är vårt.

Caroline Krook säger att när kyrkan tappar kontakten med svaghet och lidande, då tappar kyrkan också i angelägenhet och människor förlorar intresset. I de församlingar där man försöker göra verklighet av alla människors lika värde och jobbar nära de fattiga och utstötta, där växer kyrkan.

– Jag är ytterst försiktig att säga att lidandet har en mening, till en lidande människa skulle jag aldrig säga det. Men det är mitt kristna hopp att Gud kan ge lidandet en mening. Och det är min kristna övertygelse att Gud finns med i lidandet.

Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, skriver i varje nummer av Amos. Välkommen att skicka in en fråga olle.carlsson@amosmagasin.se!

FRÅGAJag känner ofta att jag skulle vilja göra mer för världen och mina medmänniskor. Det finns så många som har det sämre än jag, som jag kanske skulle kunna hjälpa med ganska liten ansträngning. Men när jag kommer hem efter en dag på jobbet finns ingen ork eller energi kvar. Helgerna går åt till att vila.

Även om jag knappt skulle behöva resa mig ur soffan för att hjälpa, så känns världens och andra människors problem för tunga för att ens fundera över, jag vill bara skjuta allt ifrån mig. Jag vet att varken kristen tro eller medmänsklighet handlar om prestation och att det är dumt att tänka att jag är lat och en dålig människa, men det är ofta så det känns. Hur ska man göra för att orka känna glädje och entusiasm för att hjälpa?
Amanda

OLLE SVARAR:
Jag tror att hemligheten med att få någonting gjort överhuvudtaget är att förstå att om tar man i för mycket får man ingenting gjort. Det är en svår konst att ändra ett invant beteende och ingenting man bara bestämmer sig för.

Det är lätt att ha för höga ambitioner och fastna i bilden av en idealmänniska som inte finns. Det spär på vår dåliga självkänsla och får oss att känna oss misslyckade. Så därför är mitt råd: börja med det är som möjligt, ett steg i taget och passera aldrig din egen gräns. Du kan inte göra mer än ditt bästa och om du tar i för hårt kommer du inte att kunna åstadkomma någonting alls.

Visst är det viktigt att göra gott och den här världen har enorma behov. Men i det lilla kan vi göra otroligt mycket. Du kommer ingen vart genom att anklaga dig själv för att du inte gör någonting.

Hur du än sviker dina ideal så är du ändå älskad av Gud. Det är det som är kristendomens paradox. Att vi är faktiskt är gränslöst älskade av Gud oavsett vad vi gör. Även om vi mest ligger på soffan och ser på tv-serier istället för att ägna oss åt solidaritetsarbete. Till och med om vi gjort det som känns oförlåtligt! Och ingenting kan rubba detta faktum.

Tron på Guds godhet omvandlar våra liv till ett liv i mer medkänsla än om vi anklagar oss själva. Det är min fasta övertygelse.

Det kanske är du som måste våga ta emot hjälp om du är mycket trött, det är kanske i själva verket är du som behöver stöd? Vågar du öppna dig för Guds kärlek, vågar du ta emot kärleken från dem som finns nära dig? Tänk om det är så osannolikt underbart att Gud inte är missnöjd med dig utan älskar dig precis som du är.

En sådan gudstro är ett helt nytt drivmedel för våra liv. I den kärleken blir vi fria och får ny kraft så att vi kan börja göra något bra av vår stund på jorden. Trubaduren Stefan Sundström säger det så här:

”Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt.
Har du älskat allt du pallar varje dag
blir hans fråga och vad svarar du och jag?”

Först hade jag varit tveksam om jag skulle prova. Sedan beslöt jag mig för att göra det. Jag valde det då framför många andra saker, som man alltid gör när man väljer. Jag bestämde att det var värt det.

När det var dags kände jag mig fylld av förhoppningar om att det skulle gå bättre än förut, med tanke på att jag hade förkunskaper denna gång. Sedan kände jag mig lite skräckslagen. Jag brukar klara av de flesta saker hyfsat bra, men jag visste att detta var väldigt svårt. Jag bestämde mig för att strunta i rädslan, det är ofta det bästa man kan göra.

Efter några försök kom en krypande känsla av hopplöshet. Jag förstod att jag trots allt hade mycket kvar att lära. Det kändes som de flesta andra gånger jag prövat och inte kom längre än förut. Jag fick lite coaching som visserligen var bra, men jag blev mest arg av det, tänkte att det fan var lättare sagt än gjort.

Besvikelsen över att jag inte klarade det så fort som jag hoppats gjorde att jag såg allt med ilskna ögon. Varenda människa som var i närheten störde mig. Mina vänner som frågade hur det gick var egentligen bara ute efter att skratta åt mig. Värst av allt var förkylningen. Jag svor och spottade. Grät som ett barn när jag föll och det gjorde ont i hela kroppen. Jag kände bulor bildas under huden. Jag föll i takt med mina tårar men jag blinkade dem ilsket ur ögonen. Jag ville inte vara svag. Det var pinsamt att gråta, för jag skulle i alla fall klara det till slut. Jag hade bestämt det redan vid första försöket. Jag skulle klara det.

Varje gång jag låg reste jag mig. Jag försökte utan större framgång kväva mina svordomar åt oskyldiga människor, och när mina vänner kom för att se hur det gick log jag och gjorde tummen upp, med tårarna och snuvan rinnande utför kinderna. Är det inte det de säger, att inställningen är viktigast? Jädrar anamma hade jag åtminstone.

Så hände det. Under tre sekunder gick det som på räls, under tre sekunder satt det som det skulle, under tre sekunder så var det två timmars möda värt.

När dessa tre sekunder hade passerat var känslan borta. Men nu kändes det hopplösa hoppfullt. Jag gjorde framsteg och hade roligt. Efter ett tag föll jag ihop av trötthet men jag gjorde ett sista försök, eftersom man alltid ska sluta när det känns som bäst, som min bästa vän lärt mig.

När jag blåslagen och varm gick hemåt, undrade jag om jag hade orkat fortsätta utan dessa tre sekunder av framgång. Jag tänkte att denna korta upplevelse av att göra rätt – som gav mig styrka att fortsätta – verkligen kan göra underverk. En enda gnutta kärlek när det är som värst kan kanske ge någon styrka att fortsätta, och en stunds känsla av att göra rätt kan stå emot en flod av misslyckanden. Vänta på den känslan.

Saga Wingstedt

Saga Wingstedt, 16 år, är Amos fastebloggare. Hon bor i Stockholm och går första året på Globala gymnasiet. Hon spelar bas i ett band, skriver dikter och gillar att måla. Hon är konfirmerad men bara troende ibland. Hennes stora intresse är omvärlden, miljö- och rättvisefrågor. Varje fredag fram till påsk skriver hon på amoswebben.