Allt du behöver och längtar efter. Bli hel, älskad, bekräftad. Den romantiska kärleken är en outsinlig källa till glädje och besvikelse i våra liv. Och den dignar under kraven på allt den ska ge.

TEXT: BRITA HÄLL ILLUSTRATION: LOTTA SJÖBERG

Det är sommarens vackraste dag. Du vaknar tidigt av att solen faller in genom fönstret. Din älskade har ännu inte vaknat, men du betraktar henom i tystnad medan blodet strömmar i ökade mängder till de delar av hjärnan som är extra känsliga för signalsubstansen dopamin.

Så vacker. Så fulländad. Du suckar lyckligt och stryker försiktigt över den älskades hår. Du har längtat så länge efter att hitta den rätta, den som kan få ditt noradrenalin att skjuta i höjden och vända din värld upp och ned.

Du tänker på henom dag och natt, eftersom de låga nivåerna av serotonin skapar ett tvångssyndromliknande beteende samtidigt som det minskar ditt sömnbehov.

Din älskade vaknar och sträcker sig efter dig. Berusade av lusthormonet testosteron smälter ni samman i ännu ett kärleksmöte. Efteråt ligger ni flämtande i en blandning av oxytocin och vasopressin som får er gemenskap att djupna, för varje gång lite mer förvissade: Ni två. Tillsammans. För alltid.

Romansen. Den rätte. Drömmen om att hitta sin andra hälft, den som gör mig hel. Den romantiska kärleken, brukar det heta, uppfanns på 1700-talet. Det är en sanning med modifikation. Förälskelsen, det som gör att en person får ett särskilt skimmer i någon annans ögon, är biologiskt betingad och har funnits lika länge som människan. Däremot har den inte alltid haft något att säga till om vid valet av äktenskapspartner. I dag är den avgörande för vem vi parar ihop oss med.

Den bestämmer mer än så. Den pekar ut vad som är det mest eftersökta i vår kultur, livets mening och mål. Det är himmelriket på jorden vi söker.

Längtan efter någon som genom kärlek fulländar mitt liv känner vi väl igen från flera av de stora religionerna. I Höga visan, en av de delar av Bibeln som kristendomen delar med judendomen, skildras förhållandet mellan Gud och människa som en himlastormande förälskelse med lyriska beskrivningar av den älskades utseende. Den älskade är utan fläckar, perfekt. En dröm om självklarhet och fullkomning som är i högsta grad levande i mångas bild av parkärleken. Som författaren Mats Söderlund formulerar det i sin nyutkomna bok Göra kärlek:

Solnedgångsplanschernas förlorade paradis. Hollywoodkulissernas tomma löften. De romantiska komediernas igenkänningstrick. Relationen där vi skall slippa konflikter, missförstånd och gräl. Där vi skall slippa utmanas, förändras och utvecklas. Jag duger som jag är, precis som jag är.

Den romantiska kärleken får oss att känna oss mera levande. Vi får mer energi och blir starkare, maximalt mottagliga för en annan människa och lyckliga när vi blir bekräftade. Men det brukar inte vara friktionsfritt. Även när kärleken är besvarad kämpar vi med tvivel och humörsvängningar. Att bli beroende av och blotta sig för en annan människa – som aldrig är så perfekt som vi först inbillar oss – gör oss sårbara.

Ändå verkar ingenting kunna ta ner våra högt uppskruvade förväntningar. Vi är så marinerade i kärlekskulturen av poesi, romaner, tv och film. Och klichéernas makt är stor.

Hur ska det kännas när vi möter den rätta? Hur ser dramaturgin ut? Vi kan replikerna, rekvisitan, stämningarna utantill. Användandet av rosor, jordgubbar, choklad, levande ljus, vällagad mat och champagne är så utbrett i västvärlden att det fungerar närmast rituellt. Alternativet är att skapa romantik genom att medvetet välja bort det förväntade.

Vad är det vi hoppas på när vi hoppas på den stora kärleken?

1 Att någon botar min existentiella ensamhet. Ser och förstår mig fullt ut, gör mig hel, ger mig känslan att jag hittat hem.
2 Att någon läker mina sår. Tröst och kompensation för de törnar jag fått i livet.
3 Att någon bekräftar att jag är värd att älska, att jag är värdefull. Befrielse från mina självtvivel.
4 Att någon passar mig så perfekt att kärleken blir lätt, rolig, motståndslös och oavbrutet tillfredsställande.
5 Att någon tar emot det jag har att ge, behöver just mig, så att jag blir meningsskapande i någon annans liv.

På längre sikt även detta:

6 Att någon på alla plan varje dag ger mig bekräftelse och på så sätt blir den bas av glädje, trygghet och självkänsla jag behöver i alla andra relationer och alla sammanhang i livet.
7 Att någon vill bilda familj med mig och fördjupar vår relation samtidigt som den förvandlas till något större än tvåsamheten.

En av poängerna med önskelistan är att göra det svårt för oss själva. För om den romantiska kärleken vore utan vidare genomförbar skulle den inte fungera lika bra som andlig vision. Mats Söderlund igen: ”Den romantiska traditionen bygger på att det finns hinder, det skall vara svårt, nästan omöjligt att uppnå den sanna kärleken. Vi åtrår det vi inte kan få.”

Så länge kärleken gäckar oss kan vi fortsätta älska – kärleken. I själva verket kan det vara viktigare för oss att bevara drömmen än att förverkliga den. Viktigare att fortsätta längta efter den perfekta kärleken än att leva i en relation med fördelar och nackdelar. Och när jag är förälskad, vem är det jag älskar då? Ofta mig själv sedd genom den andras förälskade blick. En förskönad bild av fullkomliga dig och fulländade mig. Ett självbedrägeri vi är två om.

Trots de ofta orealistiska föreställningarna om vad den rätta ska åstadkomma i våra liv, är romantisk kärlek ingen kollektiv kulturell inbillning. Och vi kan inte välja bort den även om vi skulle vilja. Det hävdar antropologen Helen Fisher, som i många år forskat på kärlek och parförhållanden. Romantik är inte ens en känsla, menar hon, utan en drift fullt jämförbar med hunger och sexlust. Människan är programmerad för romantisk kärlek.

Sexlusten får oss att söka en partner, men inte nödvändigtvis någon vi tänker hålla fast vid. Romantiken, å andra sidan, får oss att koncentrera all parningskraft på en utvald.

När vi blivit förälskade känner vi ett starkt behov av sexuell ensamrätt och blir väldigt svartsjuka om vi inte får det. De romantiska känslorna skapar ett revir som ska skydda avkomman – en biologisk funktion som sätts i gång oavsett om man vill ha barn eller inte.

Den här exklusiviteten gör oss kräsna. Det är därför de flesta har mycket lättare att tända på en person än att bli kära. Utseende, pengar och makt är välkända konkurrensfördelar. Dessutom dras vi gärna till någon som känns mystisk och spännande snarare än välbekant. Samtidigt som vi söker likhet när det gäller bakgrund, utbildning, tro och värderingar.

Men det viktigaste för att vi ska bli kära, menar Fisher, är vår personliga kärlekskarta. En karta som ritas bit för bit under uppväxtåren, beroende på vilka vi möter och vad som händer oss. Ur boken Why we love:

Din mammas humor och sätt att uttrycka sig, din pappas entusiasm för politik och tennis, din morbrors kärlek till båtar och fotvandring, din systers intresse för att träna hundar, hur människor i ditt hem använder tystnad, uttrycker intimitet och vrede, hur människor i din närhet hanterar pengar, hur mycket det skrattas vid middagsbordet.

Vi blir också lättare förälskade när vi gör något okänt och spännande eller bara något som får upp hjärtverksamheten, till exempel bungyjump och bergochdalbana. Det är därför många blir förälskade på semestern, när de prövar nya aktiviteter samtidigt som de träffar nya människor.

Romantik syftar inte bara till fortplantning, för då skulle inte kvinnor bli kära i kvinnor och män i män. Inte heller gamla skulle förälska sig. Oavsett livssituation ger parkärleken närhet och stöd, både praktiskt och känslomässigt.

När förälskelsen ebbat ut tar relationen slut eller övergår i ett lugnare och djupare tillstånd: vi är beredda att stanna hos en annan människa. Även kärlekssorgen har en evolutionär fördel, menar Helen Fisher. I bearbetningen av en kraschad förälskelse finns det chans att dra lärdom för framtiden och då förhoppningsvis göra ett bättre val.

Att den romantiska kärleken är det naturliga för människan bevisas, enligt Helen Fisher, av att allt fler länder och kulturer lämnar traditionen med arrangerade äktenskap. Om det går att gifta sig av kärlek så är det vad människor helst vill göra. I en amerikansk undersökning från 1991 svarade 86 procent av männen och 91 procent av kvinnorna att de inte skulle gifta sig utan att vara kära, även om de hade hittat en partner som hade precis alla kvaliteter de letade efter.

Utrymmet för romantik växer över hela världen, eftersom individens självständighet ökar och allt fler kvinnor försörjer sig själva. Människor lever allt längre och håller sig friska och unga vid högre åldrar än förr. Allt detta talar enligt Helen Fisher för att romantiken har framtiden för sig. Därför måste vi lära oss leva med den och hålla den levande i långa relationer.

Kärleken är störst och kärleken bär allt, står det i en bibeltext som ofta läses vid vigslar. Men egentligen är inte det en beskrivning av parkärleken, som bygger på ömsesidighet och där båda parter är beroende av ett gensvar. Det den romantiska kärleken har svårt att bära är tyngden av alla förväntningar: att en enda människa ska ge mig allt det jag på djupet saknar. När det kravet lastas av, först då kan romantiken blomma.