TEXT: IVAR ARPI FOTO: NICOLE RIVELLI

Dagen före sin 16-årsdag låser Kevin dörren till skolans aula och dödar sju barn och två vuxna med sin pilbåge. Helt utan misskund eller ånger. I bioaktuella Vi måste prata om Kevin av Lynne Ramsay, baserad på Lionel Shrivers roman, tvingas publiken ställa sig frågan om barn kan födas onda.

Ryggmärgsreflexen är att med bestämdhet svara nej. Den vanliga uppfattningen är att människor inte föds att begå hemska gärningar utan formas genom uppfostran och av sin omgivning. Barn är ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land, som trubaduren Olle Adolphsson sjunger i låten Det gåtfulla folket. Barndomen är i den synen ett oskuldsfullt urtillstånd.

I Vi måste prata om Kevin blir Eva Khatchadourian, spelad av Tilda Swinton, gravid och bestämmer sig för att lägga den framgångsrika karriären som reseboksförfattare på hyllan. Eva drabbas av en svår förlossningsdepression och relationen till Kevin är problematisk från dag ett.

Redan från början är det en maktkamp där Kevin utmanar moderns auktoritet bland annat genom att vägra tala trots att han kan, och Kevin visar sig redan från småbarnsåldern vara manipulativ och sadistisk.

Filmen tar upp tabubelagda frågor. Måste man älska sitt barn? Tänk om ens barn är en dålig människa? Vilken skuld har man i så fall som förälder?

Som en följd av Kevins brott trakasseras Eva av människorna i samhället där hon bor. Den outtalade anklagelsen är att hon är medskyldig. Oavsett om det var hennes misslyckade uppfostran, eller om Kevin i sitt dåd fullföljde det biologiska öde som Evas gener gett honom.

Filmen är en skoningslös mardröm för blivande föräldrar, och som tittare känner man ingen sympati med den sadistiske Kevin. En förrädisk känsla eftersom det i verkligheten aldrig är så enkelt att nysta ut vad som beror på arv eller miljö.

Ondska är ett begrepp som kommit tillbaka på senare år, efter en lång tid i malpåse. En kritik som ofta riktas mot ondskebegreppet är att det handlar om en diffus känsla, snarare än om något konkret. Psykiatriprofessorn och autismforskaren Simon Baron Cohen har skrivit The Science of Evil där han tar itu med det.

Ondska handlar egentligen om bristande empati, menar han, och människor föds med olika förutsättningar att förstå andra. Vissa karaktärsbrister är alltså medfödda, men det är omgivningens sätt att hantera detta som kan leda till att individer utvecklar det vi kallar för onda personlighetsdrag.

Den fiktive Kevin är en mästare på att förstå andra – det är just därför han kan manipulera Eva, och det är just för att han förstår hur hans handlingar kommer att påverka andra som han plågar sin omgivning. Inlevelseförmågan är stor, men medlidandet helt frånvarande. Till skillnad från autister har Kevin en osviklig förmåga att läsa av andra människor.

Kanske ligger de manipulativa och empatiska personlighetsdragen närmare varandra än vad vi tror. Frågan varifrån vissa människors lust att plåga kommer ifrån är däremot även fortsatt olöst, även om det går att härleda omständigheter där den blir mer sannolik.