BARN SOM FAR ILLA. Nu är Barnen från Frostmofjället på språng igen.

När svenska Hollywoodfrun Gunilla Persson driver sin nioåriga dotter så hårt i en sångtävling i TV att nioåringen kräks, drar alla mediestormars moder igång.

”Tvångssterilisera kärringen”, ”Josef Fritzl framstår som årets pappa”, ”en sjuk människa”, brusar opinions-Katrina.

Men att 385 000 barn lever med föräldrar som missbrukar, framkallar inga Twitterstormar. Eller att nästan nio miljoner dör i världen före fem års ålder. Inte heller att 1 900 barn vräkts sedan regeringen 2007 införde nolltolerans mot vräkningar av barnfamiljer. Eller att Migrationsverket tagit emot 1749 ensamkommande flyktingbarn bara i år. Som exempel.

Svältande spädbarn på Afrikas horn. Limsniffande gatubarn i Bukarests kloaker. Tegelbärande småungar i Afghanistan. Eller två små mördade pojkar i Sigtuna.

Överallt far barn illa. Ingenstans garanteras deras säkerhet. Den som ska ta hand om är ofta den som sviker. Den medfödda tilliten knäcks i sin linda när små barn tvingas utveckla sin brådmogna överlevnadsstrategi.

Nu är det inget nytt att barn har det svårt med vuxenvärldens irrationalitet. 1907 skrev författaren Laura Fitinghoff en för sin tid mycket radikal bok, Barnen ifrån Frostmofjället.

Målgrupp var inte i första hand de förmögnas ungar utan syftet var att ”uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga söndagsskollektyr som frestande bjudes eller påtvingas barnen”, skrev författaren i förordet.

Hennes föräldralösa barnaskara tecknandes som intelligenta, fantasifulla och självständiga små överlevare, snarare än lismande mottagare av överklassens nådegåvor i fattighusens och barnauktionernas hägn.

1943 filmades Barnen från Frostmofjället första gången och generationer har lipat sig igenom denna roadmovie i fjällmiljö där Ante och hans syskon tillsammans med geten Gullspira, kämpar för sina liv sedan föräldrarna dött.

Idag är filmen en daterad portion gudfruktig moralism. Därför höjs väl ett och annat ögonbryn när Stockholms stadsteaters Skärholmenscen nu storsatsar med en musikalversion av historien.

- Jag tycker att det är en väldigt aktuell berättelse utifrån vad barnen är med om och vilken resa de företar. För mig handlar berättelsen om flykting- och exilskap i vår samtid, säger regissören Carolina Frände, som dramatiserat berättelsen tillsammans med Mats Kjellbye.

- Den behöver inte bearbetas utan kan utspela sig i en dåtid som påminner oss om att vi bär samma erfarenheter också idag i vårt land. För dryga hundra år sen såldes barn på auktion och var en vara. Och man var tvungen att ge sig av på grund av nödår, svält och andra svåra omständigheter.

Att sätta upp Barnen ifrån Frostmofjället är ett resultat av teaterns erfarenhet av arbetet i Skärholmen.

- Här i söderförort möter vi många barn som har erfarenhet av flykt, flytt och exil säger Carolina Frände. Många har kommit hit med minnen av andra platser i världen som är konfliktfyllda på olika vis.

Laura Fitinghoff avslutar sitt förord:

Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna, trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.

Återstår att se om 2011 års trulsungar förmår leva upp till den förhoppningen.

GÖRAN TONSTRÖM