Döden har sin vardag. Då en kisttransportör drar sin gnisslande vagn genom bårhusets korridorer och slänger käft med personalen.

Då en man i en lokal omgiven av hundra stående likkistor tuggar på en ostmacka och skrapar en trisslott. Amos har träffat några personer som jobbar i dödens närhet.

FOTO: MARIA STEÉN
TEXT: GÖRAN TONSTRÖM

Namn: Per-Anders Lindfeldt
Ålder: 48 år
Yrke: Brandman

I dagarna är det tretton år sen natten som bokstavligen bränt sig fast i Per-Anders Lindfeldts minne. Och i hundratals andras. Diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg som krävde 63 unga människors liv och skadade hundratals. Per-Anders fanns i det lag som var först på plats.

- Jag jobbade på Lundby brandstation som ligger i andra änden av gatan där branden inträffade, berättar han. På väg ut visste vi inte vad som väntade, hade inget grepp förrän vi åkte av gatan och rundade fastigheten. Då såg vi att det rök och brann. Sen såg vi att hela gårdsplanen var fylld med livrädda, panikslagna människor. Svårt skadade ungdomar, flera av dem döda.

Vid en brand där människor finns kvar inne i huset går normalt en grupp om tre rökdykare in. Det är den första enheten. Insatsen går ut på att rädda liv, att ta ut de drabbade.

- Vi är drillade på sånt till tusen. Det händer bara. Alla kan varandras uppgifter. Men den här gången var det så många drabbade. Plötsligt var vi ensamma i situationen, så otillräckliga. Det fanns så många drabbade att var och en av oss brandmän var tvungen att göra så gott han själv kunde.

Från Per-Anders sida av bilen såg han människor klamra sig fast uppe i ett fönster. Från den andra sidan såg kollegorna hur folk försökte tränga sig ut genom en dörr.

- Det gällde bara att rädda så många som möjligt så fort som möjligt. Jag tog ner fyra, sen fick jag hjälpa dem som låg på marken. Engagera deras kamrater för att undvika kaos. Ge dem en uppgift. Säga åt dem att sitta där och hålla kamratens hand.

När Per-Anders så småningom kom hem vid halv fyratiden på morgonen var han nerkörd i alla ändar. Fysiskt helt slut. Och med en gnagande känsla av otillräcklighet.

- Trots att jag idag vet hur många vi faktiskt räddade, så finns ändå upplevelsen av alla de andra kvar, de som inte klarade sig, säger han.

Per-Anders har normalt svårt att somna efter ett stort jobb. Men han gick ändå och la sig den här natten.

- Min dotter som var fem år då, låg i min säng och sov. Det var så skönt. Jag lyckades inte somna, men jag låg där och kramade henne och försökte hitta min egen trygghet. De som drabbats var ju barn så mina egna fick en alldeles särskild betydelse.

När man börjar som brandman är förhoppningen att få hjälpa människor. Sen är verkligheten sådan att man inte kan hjälpa alla. Människor dör faktiskt.

- De flesta av oss har säkert insett att vi ska dö. Jag kanske tidigare än många andra eftersom jag så ofta kommer i kontakt med döden. Det gör det viktigt att leva. Vi har en begränsad tid och jag försöker omsätta döden till livet. Göra så mycket som möjligt av det enkla. Allt behöver inte vara kass för att det regnar.

Känner man inte sorg kan man inte heller känna glädje, menar Per-Anders. För att kunna leva måste man vara medveten om att man ska dö. Döden får aldrig bli rutin.

Namn: Oskar Fjällman
Ålder: 27 år
Yrke: Begravningsentreprenör

Ibland på en fest händer det att Oskar Fjällman får lust att säga att han jobbar på bank. För standardfrågan kommer ju alltid: Vad jobbar du med? Svarar Oskar då sanningsenligt att han är begravningsentreprenör, får han ytterligare hundra frågor. Hur är det? är den vanligaste. Att Oskar gillar sitt yrkesval och faktiskt betraktar det som ett kall, kan vara svårt att förstå för en del.

- Jag berättar gärna fast det är på gott och ont, säger han. Det är ju knappast något flashigt yrke. Folk vet väldigt lite om hur allt omkring döden fungerar. Man vill inte veta av begravningsbyråer eller tänka på den förrän man själv drabbas. Fast då får vi gärna finnas.

Oskar har vuxit upp nära döden. Den var närvarande vid middagen och tidningarnas begravningsannonser låg alltid uppslagna på bordet.
Farfar startade firman en gång och nu arbetar Oskar där tillsammans med sin far. Tredje generationen.

- Vi är stolta över det vi gör, säger han. Vi hjälper människor som behöver hjälp. Att det sen finns fördomar om att vi bara vill tjäna pengar får man ju höra ibland. Visst tjänar vi pengar, konstigt vore det väl annars, det är ett yrke som andra. Jag tror mest det handlar om att människor måste få utlopp för att de är ledsna och sörjer.

I samband med farfars bortgång förra hösten kände Oskar att jobbet blev hans kall. Han ville driva familjeverksamheten vidare.

- Det var känslosamt när farfar dog, berättar han. Pappa ringde en lördagsmorgon och vi tog processionsbilen och åkte till Varberg där han bodde. Där klädde vi honom i en fin kostym och bäddade ner honom i kistan.

- Nåt sånt hade jag aldrig gjort tidigare, inte på någon närstående. Det var känslosamt och pappa och jag grät ikapp. Men det vi gjorde kändes bra. Det var en fin sista handling och det skulle varit konstigt om någon utomstående utfört den.

Oskar började sommarjobba i firman när han var 16. Hjälpte till med transporter och bar kistor på begravningar.

- Länge tyckte jag inte att begravningsbranschen var något för mig, säger han. Men så började jag på byrån i alla fall. Kanske mest för att det var bekvämt, men också för att det plötsligt kändes viktigt att lära sig yrket.

Han är bara 27 än, men jobbet får Oskar att fundera en del omkring döden.

- Jag har insett hur skört livet är. Att det handlar om att man en bråkdel av en sekund tittar ner på mobilen och krockar med en lastbil, säger han.

- Livet är som en blomma. Bryts den så finns den inte mer. Och man vet ingenting om sedan. Jag försöker berätta för dem jag älskar att jag gör det. Det är ju så dags att stå vid graven och säga det.

För Oskar är döden slutgiltig. Är man död så är man död.

- Man är tillbaka där man var innan man föddes. Om det nu är någon stans eller ute i tomma intet. Vi är en del i ett större kretslopp. Det känns spännande och skrämmande på samma gång.

Namn: Patrik Wollmersson
Ålder: 43 år
Yrke: Florist

I ett lite ruffigt område i Gamlestaden i Göteborg, ligger en patinerad industrilokal där det ofta står svarta skåpbilar på gården. I huset finns ett kistlager som servar flera av stadens begravningsbyråer.

En gång i veckan får de svarta bilarna sällskap av en långtradare från Holland. Den kommer med blommor, gärna kortskaftade rosor, som tas emot av Patrik Wollmersson. Han jobbar också i huset, är florist sen 21 år och har gjort kransar och kistdekorationer till tusentals begravningar runt om Göteborg.

Visst kan han tycka att det är mycket rutin ibland. Samtidigt är varje begravning unik och människor har många speciella önskemål.

- Vi begravde en man i hans soffa, berättar Patrik. Han hade legat ovanpå den i hela sitt liv så barnen tyckte att han nu kunde få ligga i den. Det kan tyckas lite udda. Samtidigt var det ju hans soffa.

En vän till Patrik förlorade sin treåriga dotter i somras.

- Det kändes så orättvist och dumt för det finns ju inga förklaringar, säger han. Varför är en sjuk medan andra får vara friska och leva?

Patrik har ibland gjort dekorationer till begravningar för människor han stått nära.

- Då får jag en stund för mig själv i kyrkan före begravningen. Det är skönt. Då kan jag gå där och prata med den döde i kistan. Det är ju lite annorlunda med någon man känner. Sen åker jag hem, byter om och går på begravningen och sörjer som vilken anhörig som helst.

Patrik tror inte så mycket längre, säger han. Han hade nog en tro av något slag, men efter den lilla flickans död är det svårt att fortsätta. Fast även om han inte tror, vill han helst bli begravd i kyrkan.

- Man får väl se vad som händer, säger han. Om det nu händer nåt.