SORG. Lars Nyström blev bara två dagar gammal. Brodern Ulph ger Lars en teaterföreställning och frågar sig vad som egentligen räknas som ett liv.

I mitten av november 1961 kommer Ingegerd Nyström in på Skellefteå förlossningsavdelning. Det är två och en halv månad för tidigt, och sonen Lars överlever inte. Inte heller sorgen får finnas. Det är bara att ta bussen hem till Jörn och försöka glömma.

Ulph Nyström är radioproducent i Stockholm och, som han själv säger, misslyckad skådis. Han är Ingegerds tredje son, född fyra år efter Lars. Möjligen ett ersättningsbarn? Ulph har bara snuddat vid tanken, det finns hur som helst ingen kvar som skulle kunna svara på det. Båda föräldrarna är döda.

Nu har Ulph satt upp en föreställning om sin döde bror, 48 timmar liv. Han kände sig tvungen. På besök i Jörn för några år sen stod han och bäddade sin säng när han plötsligt hörde ett vrål. Vrålet från kyrkogården, från en bror som äntligen ville ta plats.
Så framställs det i teaterföreställningen, men Ulph säger att så var det verkligen:

– Jag hörde honom. Jag är medveten om att jag låter som en människa som inte tagit sina mediciner. Men det primära är inte att jag är med om något oförklarligt utan att jag förstår att det är något i relationen som saknas. Jag har en död bror som vill leva. Kanske är det bara inom mig det ropar. Men varför i så fall?

Ulph började nysta i ett vakuum. Hans bror Erik mindes väldigt lite. Det fanns inga berättelser alls om Lars. Om detta satte Ulph i gång att skriva. Det började trevande, såg snart ut att bli en bok men landade till sist i ett manus för scen. Han skrev om tystnaden kring Lars och fantiserade ihop olika möjliga livsval han hade kunnat göra. Jörns första bög? Frireligiös? Punkare? På scenen spelar han upp dem och låter Lars välja, både rörande och roligt.

Skrivandet och skådespelandet har varit Ulphs sätt att bearbeta tomrummet efter Lars, sin egen överlevandeskuld och frågan om vad som egentligen räknas som ett liv.

– Det är framgångsberättelserna vi helst skriver. Men var går gränsen för att vara en som får och en som inte får en berättelse?

Ulph har läst många minnesord över avlidna, tafatta försök att sammanfatta ett livsöde. Någon har ägnat sig åt handarbete, någon annan har utvecklat en värmepump. Det viktigaste med en människa fångas inte i en nekrolog.

I föreställningen sitter han vid sin mammas dödsbädd och beskriver henne inte med hjälp av etiketter utan med frånvaron av dem. Det som slår honom är inte allt hon har gjort. Utan att hon är så mycket större än sitt språk, sina kläder, sitt jobb som hemsamarit och sin sjukdom.

Finns det något du vill uppnå innan du dör?

– Nej, det är inte där det ligger. Livet är en alldeles för allvarlig affär för att handla om att uppnå mål. Snarare handlar det om att misslyckas och vad som händer när man misslyckas. Och om de där ögonblicken när man får syn på någon annan.

SORGETEATER48 timmar liv. En föreställning om en död bror, av och med Ulph Nyström i regi av Fredric Thurfjell. Har spelats i Skellefteå och Umeå (Västerbottensteatern) och Stockholm (Teater Pero).

Foto: Mirjam Rönnbäck