Aldrig har det känts viktigare att vara snäll än den här hösten. Men vem är snäll? Hur och varför? Vi möter en diakon som brukar reta gallfeber på makten. Som fylls av sorg och helig vrede över att Sverige inte längre är ett snällt land. Och som är en av de snällaste människor som finns.

Diakon Jan Johansson är en snäll människa. En av de snällaste jag känner faktiskt. Fast han är ingen mespropp bara för att han är snäll. Tvärtom, det finns de som tycker att Jan Johansson är en riktigt jobbig typ. A pain in the ass, på ren svenska.

- Jag har haft förmånen att få jobba med flyktingfrågor och jag har retat många människor på vägen. Vilket är ett gott betyg. Kanske får jag fortsätta även efter pensionen. Då är jag fri, har ingen arbetsgivare över mig längre och kan bli sju resor jobbigare. Så var god mot mig nu alla, så länge jag är i tjänst, ber han och puffar glatt på pipan.

Den som är stark måste vara snäll, säger Bamse. Men den som är snäll måste också vara stark. För ska man kunna vara snäll mot andra, så måste man vara snäll mot sig själv.

Människor med stora hjärtan och små hjärnor är livsfarliga, brukar Jan hävda. Främst för sig själva, men även för andra. Han vill hellre jobba med dem som har stora hjärnor och något mindre hjärta. Det får både han och andra minst problem med i längden.

– De första tio åren var mitt arbete gränslöst, jag saknade distans, säger han. Det var det optimala, det jag trodde var rätt. Sen lärde jag mig att hålla distans, inte låta engagemanget komma mig för nära. För det har sitt pris.

Han minns hur han brukade vakna kallsvettig om natten av att flyktingar kröp upp i sängen till honom. Med sorgsna ögon sträckte de fram sina tjocka mappar med papper och handlingar. Och de bad: Hjälp mig, hjälp mig!

***

Sverige var ett snällt land till för bara några år sedan. Enligt Jan Johansson är vi inte det längre. Förr tävlade vi om att vara världens humanaste land. Idag är det tvärtom. Nu tävlar vi om att vara bäst på att vara sämst och den ligan leder vi stort, hävdar Jan. Det som var lagliga skäl för uppehållstillstånd för två år sen, är det inte idag. Argumenten som gällde då gäller inte längre. Nu ska man ha individuella skäl. Men ingen har kommit underfund med vad som är individuella skäl, för det tolkas olika varje gång.

Också i tredje världen tittar man på TV och ser hur vi har det. Och man tänker att även vi måste få ta del av allt det där överflödet. Så människor ger sig ut i rangliga båtar på havet. Lyckas de ta sig levande iland blir de behandlade som parasiter. Vi vet inte hur många som dör för det rapporteras inte. Det är bara när massor av kroppar spolas iland som bilderna kan flimra förbi ibland.

– Vi vill så gärna tro att Svenska kyrkan är god, medan den alltför ofta bara är politiskt korrekt, säger Jan. Där finns sällan utrymme för de allra sämst lottade. Jag får alltför ofta höra att ”det är bättre att hjälpa dem hem” och då hör jag Sverigedemokraterna gapa i bakgrunden. För det är precis det som de pratar om, att ”hjälpa” flyktingarna hem. Det fyller mig med en helig ilska, men folk framhärdar, trots sakliga argument. Man vill bara bli av med problemet fastän det gör oss andligt korrupta.

När jag hör Jan, som talar tystare ju mer upprörd han är, kan jag se varför vissa inom kyrkan tycker att han är en skitjobbig typ. För vem vill tvingas att lyssna till nakna sanningar i stället för ljuva omskrivningar?

Vid nästa val kommer Sverigedemokraterna att vara dubbelt så stora, tror han och beklagar att många invandrare också kommer att rösta på dem. För det finns en främlingsfientlighet mot islam bland kristna invandrare som gör honom djupt sorgsen.

– I själens segregation frodas extremism. Hos dem som söker hundratals jobb men aldrig ens blir kallade till en intervju, trots att alla vet att vi behöver massor av kvalificerat folk i arbetslivet. Vi har väldens högst utbildade skomakare, pizzabagare, taxichaufförer i det här landet: läkare, jurister, ingenjörer.

Han kan inte komma med hopp där inte hopp finns, inser han. Men han måste komma med någon form av hopp om hopp.

– Ibland förlitar jag mig på det ovetenskapliga i att ett under ska ske. Inte sällan inträffar det undret och ingen blir då mer förvånad än jag.

***

Jan Johansson är som sagt en snäll människa. Vi har känt varandra länge, suttit och pratat förr, här uppe i tornrummet i domkyrkan i Linköping. Medan ljuset viker och kajorna hojtar i träden utanför. Det finns massor av ljud också inne i en katedral och jag helst vill tro att de är snälla.

Jan är diakon. Präst blev han aldrig.

– Tack gode Gud för det, brukar han säga och le lite bussnett. Jag skulle blivit en usel präst. Det är alldeles för många papper som måste vändas och fina ord som ska sägas och jag har alldeles för dåligt tålamod.

Så Jan blev en guds tjänare i blåställ i stället för manschett.

Jag minns hur han en gång med ett okynnigt leende berättade om arvet han lämnat efter sig i Rydskyrkan i Linköping:

– Alla gillade sannerligen inte att jag bjöd in gubbarna på bänken, a-laget alltså, till värmen inne i kyrkan och en kopp kaffe. Men man måste se Kristus i alla människor, också i de mest slitna och tilltufsade. ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”, säger Jesus. Fast ibland tycker jag kyrkan hoppar över den biten.

Att promenera på Linköpings gator tillsammans med honom är ett möte med världen. Vi hinner knappt ut i parken förrän han stöter ihop med en man som omfamnar honom. De går lite åt sidan och samtalar lågmält. Så skiljs de med en kram och Jan berättar ännu ett flyktingöde för mig. Om en människa vars framtid är högst osäker.

– Han är en av 300 kristna irakier som finns här i stan. En etnicitet som är oerhört rädd nu för polisen har börjat jaga dem. Man kommer vid sex- sjutiden om morgonen och knackar på dörren. Flera familjer har redan gått under jorden.

Den gamla formeln, att rädslan att leva gömd är mindre än rädslan för att återvända hem, gäller i högsta grad, konstaterar han.

Flyktingengagemanget började för trettio år sen. När de första vietnamesiska båtflyktingarna kom. Sen har grupperna avlöst varandra. Just nu är det kristna irakiers och romers öden som oroar Jan mest.

Jag ber honom att definiera begreppet snällhet. Han tänker länge, vrider och vänder på den otända pipan. För inte ens storrökaren Jan Johansson tänder den inne i domkyrkan.

– Snällhet, säger han slutligen, är att inte vända någon som ber om hjälp ryggen. Jag förknippar snällhet med godhet, men ingen människa är god rakt igenom.

– Bilden av den gode herden kan vi aldrig uppnå. Men vi kan spela några av rollerna som den gode herden ger oss. Min roll är värdshusvärden, när samariern kommer och knackar på porten med den slagne och rånade och ber mig ställa upp. Dessa människor är min församling. Trasiga människor, längst ner på stegen, som saknar alla rättigheter. Det enda de har är rädslan för polisen, rädslan att åka fast och bli hemskickade. De är utlämnade till människors godhet och de goda människorna finns förvisso.  Fast de är inte tillräckligt många.

***

Jan hade en tro på Gud som barn. Men frikyrkorna i Jönköping reste massor av tabun som inhägnade livet.

– Jag var busfröet som ingen fick leka med. Dom sa att jag skulle lämna mig till Gud men det var jag skiträdd för. Då skulle jag ju inte få gå på bio, inte röka, inte träffa tjejer. Så jag bad: ”Herre Gud, om du finns så ta hand om mig. Men låt mig få vara den jag är.”

Det mottot har han hållit fast vid och försökt leva efter. För någonstans måste vi revidera normerna vi lär oss och inte svälja dem med hull och hår.

– Jag har haft revisionsberättelser många gånger där jag rannsakat mig själv och mina brister. Och jag har många brister – Herre förbarma dig! utropar han. Jag har en hemsk vokabulär till exempel.  Men det är sådan jag är.

Tre ord har kommit att bli viktiga för honom. Identifiera vad som är svårt, definiera det och kommunicera sen, om så bara med dig själv. Man måste ta reda på vad det är som skaver.

– Jag har lyckats skrapa fram mig själv och gå vidare. Jag är 63 år, har en fru som jag älskar över allt annat och fyra väl fungerande barn som jag är så stolt över. Jag vet att de kanske en dag kommer att ställas inför problem som jag har skapat för att jag inte har förstått. Men jag vill inte att de ska stanna där. Mitt mål är, att när de flyger ut, så ska min kärlek ha gjort att deras vingar bär dem.

En av Jans stora passioner är hästar. Han började rida som grabb och äger idag tre. En av dem är shetlandsponnyn Lasse.

– Han är min själasörjare, säger han. I många år har han och jag firat helgsmål varje lördag. Jag går ner i stallet och mockar vid halv sex och när sen helgen rings in stannar allt av. Jag firar min veckogudstjänst med innerligheten och vi står där och lyssnar tillsammans, Lasse och jag. Sen avslutar vi med en gemensam bön.

Det är något av stämningen hos julkrubban han upplever. Känslan av julnatten där i stallet. Och han pratar med värme om åsnan, det lilla bespottade djur som fick bära Jesus upp till Jerusalem.

– När jag vigdes till diakon fick jag en snidad åsna från Jerusalem och följande visdomsord på vägen:

Åsnan är symbolen för en bra diakon. Stora öron att lyssna med, bred käft att skrika med för dem som saknar röst, starka ben att sparka och fajtas med och en envishet för att orka hålla ut.

Så går livet vidare. Tills det tar slut. Döden är en daglig följeslagare. Jan är inte rädd för den och när den stunden kommer så säger han välkommen. Men han tycker inte det känns särskilt bråttom. För alla är vi gisslan på planeten jorden. Ingen kommer härifrån levande.

– Men lev så att du när döden kommer kan säga: Tack, det har varit gott.

Säger en av de snällaste människor jag känner. Så sätter han sig i bilen för att köra de tre milen hem och fixa middagen till sin fru. Det blir visst kyckling i kväll.

Text: GÖRAN TONSTRÖM

Bild: MIKAEL M JOHANSSON