När blommorna börjar hänga, ingen har kommit ihåg att fylla på vatten så det är inte mycket liv kvar i dem, då tänker jag först att jag ska slänga dem. Sen blir det inte av.

Det går några dagar till och jag börjar identifiera mig med buketten. Vi blir alla äldre. Man kan inte vara fräsch och blomstrande för alltid. Är den inte rätt snygg som den är? Torrheten och blekheten har sin charm. Hängig och håglös hör livet till.

Till sist känns det omöjligt att slänga blommorna. Det blir ett statement, på ren svenska, att låta dem stå kvar.

I morgon är det midsommar. Firandet av den mest prunkande blomningstiden och av årets längsta dag. Och så är det ju också nu det vänder, vi går mot mörkare tider.

Se det inte som något negativt. Se det som att allt hör ihop.