I morse såg jag en kvinna på busshållplatsen. Vi är grannar men känner inte varandra. Hon väcker gamla minnen från mellanstadiet i mig. Den tid i livet när någon kunde se så tuff ut att jag krympte till ingenting.

Funderade på om jag borde gå fram och prata trevligt med henne fast jag inte törs. Som en utmaning till mig själv eller till och med ett experiment. Kanske visar det sig att hon egentligen är blyg. (Känner nu att jag låter som en välmenande mellanstadiefröken, ”gå fram och säg hej ni kanske blir vänner!”)

Blyghet utklädd till arrogans. Sånt kände jag inte till i mellanstadiet. Som vuxen vet jag desto mer om det.

Men jag går inte fram. Hon kan ju faktiskt vara så farlig som hon ser ut.

Tänker också att jag för att vara hygglig borde upplysa henne om att när hon står på sin balkong och pratar i mobilen om sina relationer så hör vi som sitter nedanför på gården exakt vartenda ord. Men inte säger jag det. För hon skulle inte bli glad. Och dessutom är ju hennes hemligheter i tryggt förvar hos mig. Inte för att hon vill att jag ska veta. Men ändå.

Detta att folk pratar högt om intima saker i mobiltelefonen är jag ju långt ifrån ensam om att uppmärksamma. Visst är det pinsamt, därför att man intimiseras med någon annans liv utan att ha bett om det och med en känsla av att denna någon annan inte är riktigt medveten om vilket intrång hen utsätter sig själv för. Vi befinner oss plötsligt innanför skamcirkeln, där ingen kan trivas.

Men ärligt talat blir jag ibland gripen av de plötsliga bråddjup av mänsklighet jag blir insläppt i. Killen som satt i tunnelbanevagnen, ringde upp någon och sa: ”Jag behöver verkligen veta hur du känner, hur ska jag komma vidare annars?”.

Tjejen i 20-årsåldern, också på tunnelbanan, som pratade i mobil och sa till någon hon var kär i: ”Men varför kan du inte erkänna att du tycker om mig?”. Sen la hon på och såg så ledsen ut att jag hade velat krama henne.

Men inte vågade jag det.