(Krönikan nedan publicerades nyligen i Värnamo Nyheter)

Vad skäms du för? Mitt svar på den frågan låg en gång nergrävd i en rabatt i Värnamo. Det var en påse barbieskor.

Jag hade tittat på den så många gånger. Stått drömmande framför hyllan i Radtkes leksaksaffär. En dag lät jag påsen glida ner i fickan. Cyklade hem. Öppnade plasten med bultande hjärta och satte skorna på dockfoten för att leka. Det gick givetvis inte. Skammen dödade nöjet. Jag grävde ner påsen under en planta i trädgården.

Vad skäms du för? Göteborgs-Posten ställde nyss frågan till stans niondeklassare. Svaren är drabbande. ”Mina ärr (efter rakblad)”, ”Att mina föräldrar dricker”, ”Att vi har dålig ekonomi hemma”. Kropp och sexualitet är självklart huvudämne. Som att inte ha haft sex, eller tvärtom, att vara för lätt att få i säng. En kille skriver: ”Skäms över min bh. Dom säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara tjej”.

Det är i dagarna 30 år sedan min klass gick ut nian på Gröndalsskolan. Skamfläckar hade vi alla, på 15-åringars vis. På många av oss satt de ytligt och sköljdes bort under vuxenblivandet. På andra satt de djupare. I en låda på min vind, 40 mil från Värnamo, finns ett kuvert med smörknivar som killarna i klassen täljde i flyttpresent till mig som skulle fortsätta studierna på annan ort. En av knivarna har fint mönster. Pojken som snidade den lever inte längre.

Skam, och alla de känslor den omges av, kan förgöra. I sällsynta fall bokstavligen, i andra fall bildligt. Skammen lägger sig som en våt filt över livet. Många lämnar uppväxtorten för att slippa just den där tyngden. Det fungerar ibland. Känslan av att vara avvikande kan minska. Men den djupaste skammen – att känna sig värdelös – kan inte världens samlade metropoler råda bot på.

I denna ljuva sommartid går snart ännu en kull niondeklassare ut Gröndalsskolan. Hur har de rustats för att känna sig värdefulla? Vad har skolan gett dem för signaler om hur man ska vara?

Sedan i höstas gäller en ny läroplan för den svenska grundskolan. Den har det entreprenöriella tänkandet som ledstjärna. I fokus står den enskilda individens förmåga att framhäva sig själv. Den bottnar i en onyanserad människosyn som ökar glappet mellan vem jag är och vem samtiden säger att jag borde vara.

Skammen kan inte utrotas. Och ska inte heller, skammen visar oss rätt och fel. Men ju ytligare bilder av livet och människan som skolan lär ut, desto mer riskerar unga att skämmas över den de är. Framför allt missar den möjligheten att ge rum för en av de viktigaste insikterna av alla: Den om att livet rymmer brist.