I morgon firar vi den Asociala dagen. En av fem dagar för 2012 som Amosredaktionen har infört för att lätta på trycket när det gäller allt en människa förväntas leva upp till. Här är listan på alla fem dagarna.

Den 3 maj, alltså. Därför bloggar jag redan nu, för imorgon håller jag mig borta från Facebook och Twitter. Tänker äta lunch för mig själv, promenera ensam och lägga ner allt socialt småpratande. Visserligen har jag vanlig arbetsdag, så jag kan inte hålla tyst helt och hållet. Men en miniretreat efter bästa förmåga.

Inte för att det är något fel med småprat. Tvärtom är jag väldigt glad över att jag med tiden tillägnat mig en god social förmåga, med tanke på mitt utgångsläge som flicka – blyg intill handikappets gräns. Men tystnaden och avskildheten har unika kvaliteter som förtjänar att firas och hyllas. Annars är det den betydligt mer högljudda Sociala Kompetensen som stjäl all uppmärksamhet och uppskattning.

Jag och påfallande många av mina nära vänner kan beskrivas som socialt begåvade ensamvargar. Vi är trevliga och gillar människor men har samtidigt ett stort ensamhetsbehov. Dels för att vi ibland blir trötta av att ha folk omkring oss, dels för att ensamhet är chansen att vårda relationen med sig själv. Den som tycker att det här med Gud är viktigt behöver ju också vara tyst och i fred ibland och lämna plats för någonting större än de egna tankarna.

Jag blir ju trött på Brita också. Enda vilan jag får från mig själv är paradoxalt nog att vara för mig själv. Slippa höra min röst. Slippa ventilera mina åsikter. Slippa mina attityder till än det ena, än det andra. Det som blir kvar när jag är tyst och ensam, det är jag. Det behöver jag komma tillbaka till med jämna mellanrum.

Ni som har lust: Gör mig sällskap in i det asociala rummet!