Vecka 2 i fastan. Mitt uppdrag: dra ner på ambitionerna. Sett till mitt liv som helhet har ambitionsfastandet pågått ända sen tonåren. Som tio-tolvåring ville jag göra allting perfekt, och eftersom mitt ansvarsområde var ytterst begränsat var målet nästan uppnåeligt. Bland annat läste jag mina läxor tills jag fick ont i magen och städade rummet tills jag grät. Eftersom jag milt uttryckt inte mådde bra av denna ambitionsnivå, hade jag redan vid sådär 15-16 bantat ner ambitionerna till ett mer hanterligt format. Jag behöver inte vara perfekt.

Men ambitiös är jag fortfarande. Vill vara. Så att ägna en vecka åt att vingklippa och skärskåda mina ambitioner är utmanande. Fredag kväll går jag från jobbet 18.30, och eftersom jag är sist ut sätter jag på larmet. Ingen bra början på ambitionsfastan. Men under helgen lyckas jag göra minsta lilla. Jag städar, men inte för mycket. Jag lagar enbart okrånglig mat. Och när jag bjuder hem några vänner, gör jag det enkelt för mig. Det är ju heller inte säkert att gästerna känner sig som mest välkomna när det är maximalt uppbullat. Ibland får människor prestationsångest slash tacksamhetsskuld av sånt.

Vilka drivkrafter ligger bakom att jag är ambitiös? Det handlar absolut delvis om att vara lyckad och att väcka andras gillande. Men det finns också ett drag av hänsyn i mina ambitioner. På jobbet är vi flera som delar på samma ansvarsområden. Om jag gör för lite måste de göra för mycket. Om jag ser att någon av de andra har en tuff dag, har jag möjlighet att avlasta.

De senaste två dagarna har varit fullspäckade. I Kristina Lindhs artikel om teologen Patrik Hagman och hans alternativa fasta rekommenderas en övning som går ut på att tömma sin kalender. Det har jag inte lyckats med eller ens försökt. Men några hål av eftertanke har jag haft varje dag, och det har jag mått enbart bra av.