Fastan är här sedan en vecka tillbaka, och jag gör stora ansträngningar för att leva lite mer ineffektivt. Allt i enlighet med författaren och teologen Patrik Hagmans tankar kring de fem nya dödssynderna, varav effektiviteten är en.

Mina försök går inget vidare. Helgen börjar med att jag kläcker en ny lösning för ett projekt på jobbet, en lösning som innebär att såväl jag själv som företaget tjänar både tid och pengar. På måndagen berättar jag för bolagets VD om mitt förslag, och vi gläds båda åt att ha hittat ett effektivt grepp.

Känner vi fel? Enligt Patrik Hagman gör samtidens krav på effektivitet att man får svårt att se vad som är viktigt. Medel blir mål, allt ska gå fort och smidigt bara för sakens skull. Jag rannsakar min idé. Har jag blivit ”en kugge i maskineriet som driver världen mot större orättvisor och sinande resurser”, som Hagman uttrycker det? Sorry, men jag kan inte se det så.

Däremot dödssyndar jag på andra plan. Min förseelse? Att gå snabbt. Visst – skratta du. Jag vet att det låter trivialt. Snabba steg, hur farligt kan det vara?

I sig är de onekligen oskyldiga. Problemet är vad de gör med den som tar dem, och vad som är motivet till framfarten. Själv har jag har inget att skylla på, mer än mina långa ben som gör att jag kommer längre på ett steg än de flesta av mina medgångare. Men jag kan sällan försvara mig med att jag har en tid att passa.

Nej, jag går snabbt för att jag inte står ut med känslan av att det går långsamt. Följden blir att jag retar mig på alla sölkorvar på torg och trottoarer. Alla idioter som inte kan stå till höger i rulltrappan. Alla neandertalare som ställer sig i en uppstoppande hop mitt på trottoaren och skrattar åt något roligt tillsammans.

Ni hör. Det är verkligen inte vackert.

Föraktet för svaghet vilar oftast dolt inom oss. Men alla har vi en punkt där det blossar upp. Jag har inga svårigheter med att ägna helgerna åt att vara totalt ineffektiv. Långluncher i goda vänners sällskap går utmärkt. Likaså jobbsammanträden där samtalet gör trevliga ovidkommande utflykter.

Men en medmänniska som går sakta väcker min misantropi. Jag skäms.