Ser en annons i Dagens Nyheter om att språkredaktionen lider brist på frågor från läsekretsen och gärna vill ha fler. Inte förvånande alls, för när det gäller språkvård har folk inte tillnärmelsevis så många frågor som de har svar. (Vilket också gäller de frågestunder som brukar följa på scensamtal. “Har ni några frågor?” undrar moderatorn och ofta känner sig en handfull åhörare manade att tala om vad de tycker.)

Horace Engdahl, på den tiden då han var ständig sekreterare för Svenska Akademien, skrev om den stora mängden upprörda brev Akademien fick in. Hans intryck var att folk gärna hade velat inrätta en speciell polisstyrka med rätt att på bar gärning gripa människor som gjorde sig skyldiga till brott mot språkregler.

Detta med särskrivningar, till exempel. Finns det någon verbal felaktighet som gör människor så arga som när någon skriver exempelvis “extra pris på super fina dun jackor”? I engelska språket är särskrivningar ingen big deal alls. Där är det i allmänhet bättre att särskriva än att inte göra det, om man är osäker alltså. När jag läste engelska på universitetet fick vi lära oss att teapot var rätt och den vanligaste skrivningen, men att det gick lika bra med tea pot. Trenden är att man på engelska särskriver mycket oftare än man gör på svenska. Möjligen är det misstanken om att engelskan håller på att ta över i Sverige som människor är så arga över. Men jag tror inte det.

Det kan förstås vara så enkelt att folk njuter av ett av de få områdena i livet där det finns ett tydligt rätt och fel och att just JAG vet skillnaden. Men jag har en känsla av att vreden över särskrivningar kan ha en annan, mer poetisk dimension.

Människor söker en känsla av sammanhang. Livet ska vara någorlunda förutsägbart, begripligt och strukturerat. Annars blir det svårt att uppleva mening. Därför är allt som rubbar ordningen potentiellt hotfullt. Applicerat på fenomenet särskrivningar innebär det här resonemanget att orddelar som egentligen hör ihop inte får skiljas åt. För då blir det obehagligt, helt enkelt, och inte så lite irriterande. Ungefär som när någon bryter itu ett pussel man lagt.

Vad skulle hända om man inte höll särskrivningen i schack? Särskrivningen kanske bara är början på ett större kaos. Inte bara orddelarna utan även bokstäverna går skilda vägar. Saker som tidigare hört ihop tappar kontakten med varandra.

Bokstäver först.

Sedan
m

ä

n

n

i

s

k

o

r.

Och det skulle ju vara jätte jätte jobbigt.